Bengt Dieden: Kan man köra nattrace på lyset?

Vår krönikor jobbade som nattportier och en sen bargäst bjöd honom på en tidsresa tillbaka till Le Mans 1953. Och svaret på en fråga.

Bengt Dieden: Kan man köra nattrace på lyset?
Duncan Hamilton.

Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.


Det var oktober och hotellet skulle stänga några dagar senare. Jag gick på mitt skift som nattportier vid elvatiden och efter en stund kom ett medelålders par och frågade mig om baren var öppen. De såg lättade ut när jag bekräftade detta och beställde en whisky med is och ett glas rosé. Det framgick att de var från London och efter en inledande konversation om vädret kom det också fram att han sysslade med bilar. Och inte nog med det, han arbetade med äldre bilar, äldre tävlingsbilar.

"Då känner ni Gregor Fisken och Dan Marguiles?"

"Javisst men Danny finns inte med oss längre."

"Vilken typ av bilar sysslar ni mest med?"

"I stort sett alla som har någon tävlingsanknytning."

"Då måste jag få ställa en fråga som jag länge funderat på."

"Javisst, men då behöver jag nog en whisky till."

Det hör till saken att då vi snart skulle stänga för säsongen var det ingen idé att ha skvättar i flaskorna, så jag hoppade över mätglaset och gav honom en rejäl whisky av den bästa sorten.

"Det handlar om Le Mans 1953 och historien om hur Duncan Hamilton vann tävlingen efter att ha varit ute och festat en hel natt. Ni känner säkert till detta?"

"Ja, det gör jag."

"Ni kanske rent av kände Duncan Hamilton?"

"It was my father."

Jag höll på att sätta mitt iste i halsen och insåg snabbt att paret i rum nr 15 hade checkat in under namnet Hamilton utan att jag märkt det.

"Är historien verkligen sann? Kan man köra nattrace och vara på lyset?"

"Inte ens 1953 kunde man köra ett enda varv på Le Mans onykter. Bilarna var visserligen inte lika snabba som idag men de var inte heller lika lättkörda och krävde full koncentration av föraren även mitt på dagen."

Duncan Hamilton bakom ratten (och den trasiga vindrutan) under Le Mans-tävlingen 1953.

"Så vad hände?"

"Jaguarteamet kom till Le Mans med tre bilar. Alla var C-typer och hade startnumren 17, 18 och 19 och kördes av Stirling Moss/Peter Walker (nr 17), min pappa tillsammans med Tony Rolt (nr 18), och Peter Whitehead/Ian Stewart (nr 19). Bilarna var nu lättare och framförallt utrustade med Dunlops skivbromsar. På Hunaudières klockades de för 250 km/h men poängen var att de kunde bromsa mycket senare än konkurrenterna. På testerna tidigt under veckan var pappa snabbast vilket föranledde Stirling Moss att fråga om han inte kunde få prova pappas bil. Stallchefen William Lyons sade nej men föreslog att Moss skulle ta reservbilen som av någon anledning också hade nummer 18 målat på sidorna. Och det var nu problemen började."

"Mycket intressant. Vad hände?"

"Moss körde några varv men tyckte inte det var någon större skillnad. Det hela hade dock uppmärksammats av Ferrariteamet, som var den stora konkurrenten, och de lade genast in en protest. Moss hade nämligen kört under en tid då träning inte var tillåten. Meddelande kom från tävlingsledningen att bil med startnummer 18 var utesluten från tävlingen."

"Lyons förklarade för tävlingsledningen att det var inte den nr 18 men de imponerades inte utan gav kalla handen. Pappa blev rejält besviken och tog med Tony Rolt och lämnade banan för att söka tröst på någon lämplig bar i stan."

"Så då är historien sann alltså?"

"Bara delvis då detta inte inträffade natten inför tävlingen, det hände under träningsdagarna tidigare i veckan. Lyons hade gjort det enda rätta, han hade gått upp till sekretariatet och betalat 25 000 francs under bordet och nu skulle nr 18 få köra. Att Lyons hade vissa svårigheter att hitta pappa stämmer men när han väl gjorde det kunde förarna sova ut på hotellet då det var tid kvar till tävlingsdagen."

"Hur gick själva racet då?"

"Moss var blixtsnabb i starten men fick tändningsproblem som tvingade honom till ett oplanerat depåstopp. Pappa tog ledningen och höll tempot uppe trots att en fågel flugit in i vindrutan och slagit bort en stor del av den. Det hela slutade med en dubbelseger för Jaguar. Man hade helt utklassat Ferrari, Alfa Romeo och Porsche."

"Wow, vilken historia. Jag ser att vi har en skvätt japansk whisky här också. One for the road?"

"Okej, men en liten annars får jag problem med trappan upp till vårt rum."

Jag var helt tagen av denna tidsresa och hade svårt att koncentrera tankarna på mina övriga arbetsuppgifter den natten. De efterföljande kvällarna var lika intressanta och vi skildes som mycket god vänner. 

Vissa hotellgäster minns man mer än andra.