Dyrt och dumt. Skattemiljarderna försvinner ut i atmosfären – skriver Ivar Arpi på Svenska Dagbladets ledarsida, i en kommentar till regeringens miljöbilssatsning.
Bakgrunden är Riksrevisionsverkets granskning – läs sågning – av regeringens miljöbilspolitik.
Från 2007 till 2020 ska stödet ha kostat 13,4 miljarder. Arpi skriver vidare: ”Krasst kan man säga att sämre bemedlade skyfflar in skattekronor för att storstadsbor ska kunna åka runt i präktiga Teslor.”
Stämmer det? Och finns det fog för att vara raljant? Nej.
Som vanligt utgår man från att en missad skatteintäkt är detsamma som en utgift! Pengar som inte har tagits från svenska bilister förvandlas med hjälp av beräknande ordval till ”stöd till miljöbilar”. Den som inte är uppmärksam sväljer lätt hela betet.
Det kommer strax lite alternativa beräkningar. Att ”fattiga landsortsbor sponsar rika som bor i städer” är givetvis bara populistiskt trams.
Enligt Transportföretagen överbeskattas svenska bilister årligen med 40 miljarder kronor. Motorbranschens riksförbund har kommit fram till att bilismen betalar dubbelt så mycket som utgifterna för vägar, utsläpp, olyckor och så vidare. En rapport från Statens väg- och transportforskningsinstitut (vti) anno 2016 slog fast att personbilar är överbeskattade med cirka 40 procent.
Hur jag än söker på nätet hittar jag inga fakta som pekar på att vi bilister ”får ekonomiskt stöd” av samhället.
Alltså, kan vi en gång för alla slå fast att miljöbilspolitiken inte har kostat Sverige, eller svenskarna, pengar?
Det handlar om en minskning av skatteuttaget.
Och visst, pengarna ska in och minskar bilägarnas bidrag får kanske andra slanta upp? Men så enkelt är det inte, tittar vi på 2019 skulle jag påstå att beskattningen av nybilsköpare har ökat. Först och främst har den så kallade Malus-skatten gett ett överskott på 4,5 miljarder kronor. För det andra har elbilarna vad jag förstår totalt gett mer skattekronor i moms än vad bonusrabatten på 60.000 kronor har ”kostat”. Låt oss ta Sveriges mest sålda elbil, Tesla Model 3, som exempel. Priset för en Long Range är 653.000 kronor. Dra av 60.000 och vi landar på 593.000 kronor. Momsen på det är 118.600 kronor.
Momsen på en Volvo S60 T4 är 64.800 kronor. Teslaköparen har alltså betalat in 53.800 kronor mer i skatt än Volvoköparen. Ka-ching för staten och alla landsortsbor 🙂
Relationen blir densamma om vi jämför en Renault Zoe med en Renault Clio. Elbilisten betalar 30.000 mer i skatt, efter ”bidraget” på 60.000 kronor.
Men det har inte Riksrevisionen tagit med i sin beräkning när man räknat ut hur stort ”stödet” till bilismen har varit.
Riksrevisionen tycker också att det är problematiskt att stödet främst går till storstadsregioner och här finns det en slamkrypare. En stor del av landets tjänstebilar registreras i bolag som ligger i storstäder, även om de körs på landsbygden. Dessutom, de högsta lönerna finns generellt i storstäder, därför köps det fler nya bilar där. Var ligger problemet med det? Det är dessutom bra om elbilar körs i storstäder, där det finns problem med luftkvaliteten.
Jag ser helt enkelt inte någon orättvisa här.
Att tjänstebilister som väljer laddbart har extremt låg skatt är sant, men ska vi nå klimatmålen måste i stort sett alla tjänstebilar vara laddbara och det blir de bara med lägre skatt. Tjänstebilarna blir svenssonbilar efter tre år.
MEN, jag håller verkligen med Riksrevisionens kritik när de anser att Sveriges miljöbilspolitik är ryckig och oförutsägbar. Än hit, än dit, utan långsiktig analys och långsiktiga regler, vilket har gjort det hopplöst och osäkert för bilköpare och bransch. Och det är verkligen bedrövligt att våra politiker inte lyckats ta fram regler som gör det mindre attraktivt att exportera de renaste bilarna.
Ska vi nå trafikens klimatmål med 70 procent minskade koldioxidutsläpp 2010–2030 måste det få kosta – i form av lägre överbeskattning av bilisterna.
Men 2019 ökade alltså beskattningen, eller hur Riksrevisionsverket?!