”Flash”: Mitt liv som ”svin”

Jag brukar skratta när jag hör unga machokillar säga: "Den dag jag blir rädd, då slutar jag."

”Flash”: Mitt liv som ”svin”

Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.


Det sägs att "Rädda pojkar får inte kyssa vackra flickor", men i racingens värld är det inte sant. Rädda förare vinner! Man är oftast rädd. Rädd för att misslyckas, göra bort sig, förlora loppet eller att skada sig. Alla är rädda! Jag brukar skratta när jag hör unga machokillar säga: "Den dag jag blir rädd, då slutar jag." 

Vänta bara till den första riktiga kraschen, då förstår de vad rädsla är. Skillnaden på oss som tävlar och kraschar och vanliga bilister är inte att vi inte är rädda, utan att vi vet hur vi ska hantera rädslan. 

Under hela min karriär, precis innan jag startade bilen, flimrade bilder upp på hur jag kör ihjäl mig om två–tre minuter. Varje gång, varje race, i ett helt liv. Thommy Rustad som jag tävlat mot i STCC och EM, var så rädd och nervös att han ofta kräktes före start. Så tro mig, vi vet vad rädsla är.

"Vi smällde in i varandra så delarna rök och bilarna flög av banan. Den som var galnast, farligast och värst kom oftast först i mål..."

Vad menar jag med mitt liv som svin? Jo, om du vill bli framgångsrik i alla man-mot-man-sporter kan du sällan vara en gentleman. På 80- och 90-talet segrade du inte om du inte körde "hårt men oschyst". Vi smällde in i varandra så delarna rök och bilarna flög av banan. Den som var galnast, farligast och värst kom oftast först i mål. 

I början av 2000-talet brukade jag träffa folk som jag körde formelbil med på 80-talet, och de sade: "När du kom till racingen förstörde du den …" 

"Va?", svarade jag förvånat. "Hur och varför?" De svarade: "Du ville bara vinna." 

Så är det nog när man är fattig, mamma är städerska på länsstyrelsen och man vill bli proffs, man använder alla medel man kan för att komma först. Jag blev ofta diskad, varnad, straffad och fick, och har kanske än i dag, Sveriges högsta bötesbelopp av SBF. På grund av vem jag var och hur jag körde, plus vad jag gjorde på banan. Men jag kunde inget annat, och det visste mina konkurrenter. 

Jag tror också att det var en av anledningarna till att det kom så mycket publik och media till STCC-racen på den tiden. Folk älskade eller hatade en person som de såg var hundra procent dedikerad och som ville vinna till vilket pris som helst. 

Jag skrattar när Max Verstappen får kritik för sin "fula" körstil. Sådana som jag, Richard Rydell, Kenny Bräck och Mattias Ekström hade käkat honom till lunch, han hade klassats som en mes på 80- och 90-talet. Vi levde alla som "svin" på banan, och visste inget annat. Jag säger inte att det var rätt, sättet att se på risker var annorlunda. Att skada sig eller kanske dö var inte främmande, att tappa medvetandet var inget ovanligt och något vi räknade med. 

I Sverige fick jag kritik, och när jag tävlade i England döpte de mig till "Trouble Nielson" eftersom jag ofta blev uppkallad till domarna. 

Jag ska avsluta med vad Steven Robertssons pappa (manager för Jenson Button och Kimi Räikkönen) skrek till mig under ett race på Oulton Park i England: 

– YOU'RE GONNA BE A RACING DRIVER, NOT MY SON! 

Idag är jag en före detta "racing driver" och en snäll glad valp!