Janne ”Flash”: Det dör för få i motorsporten

Motorsport var farligt, obehagligt farligt, och åskådare och medier trängdes för att se de orädda gladiatorerna som riskerade sina liv för att komma först till äran...

Janne ”Flash”: Det dör för få i motorsporten

Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.


Där vaknade ni till, menar jag verkligen det? Vill jag att förare ska dö i racing? Självklart inte men vi börjar från början. 

Racerförare var sportens gladiatorer, vi körde bilar som var snabba och svåra att hantera, på banor där det gick grymt fort. I en dokumentär har Jacky Stewart sagt att han räknat ut att körde man F1 i fem år, löpte man 50 procents risk att köra ihjäl sig, körde man mer än fem år var risken 100 procent. 

Motorsport var farligt, obehagligt farligt, och åskådare och medier trängdes för att se de orädda gladiatorerna som riskerade sina liv för att komma först till äran, pengarna, champagnen, blommorna och pokalerna. När starten gick tittade åskådarna med skräckblandad förtjusning ner mot första kurvan, kommer det gå bra? 

När min gode vän Pär Holmertz var på STCC-finalen 1998 och stod i kurva ett där tjugotre bilar kom i bredd i 200 km/h beskrev han det så här: "Det var hemskt, jag tittade på publiken och det verkade som ingen hade fattat att alla skulle dö!"

Jag har alltför många gånger stått på banor och sett ambulanser köra bort förare som antingen skadat sig allvarligt, eller avlidit. Före 1994. Vad hände då 1994, som förändrade allt? Jo, Ayrton Senna avled söndagen den 1 maj på Imola. Senna var så populär att hela sporten fick en riktig snyting, de ansvariga förstod att kostnaden för att förlora stora förare var skyhög. 

Arbetet med att utveckla och bygga om bilarna och ändra utrustningen tog sin början. Idag brinner tävlingsbilar sällan eller aldrig. Vi har fått hans-skydd och stolar/bilar med sidostöd som har stoppat nackskador, ben och fötter har flyttats in och fått skydd, och de burbågar eller den kolfibertub som föraren sitter i har utvecklats så att man inte längre kläms fast i en bil. 

Banorna har ofta blivit av med sina mest utmanande kurvor, avkörningsytorna har hundradubblats och räcken har flyttats och monterats snett så att bilarna inte stannar tvärt, och gör de ändå det finns det flera meter med ett mjukt påkörningsskydd som gör att bilarna landar mjukare. Numera sker sällan olyckor med skador eller dödsfall vid förarmisstag. Allt detta är självklart väldigt bra och jag som alla andra vill förstås ha det så.

Det man "måste" tänka på, och som jag är orolig för, är att man i sin iver gör om sporten till något annat. Idag går alla bilar långsamt, de har blivit tunga, däcken i F1 håller inte för att köra fort med, och inte i standardbilsracing heller då bilarna är för tunga även där. Banorna har byggts ut, alla utmanande kurvor har byggts om, så om du inte kan köra genom dem, kör du bara utanför och tar en varning från domarna. Banorna ser ut som parkeringsplatser med vita streck på, och går det för fort lägger man bara till en 50 km/h-chikan som alla kan köra i. Säkert, men tråkigt. 

Man skiljer inte ut vem som är snabb och vem som är riktigt snabb, utan alla kan fisa runt och klara sig hyfsat. Vi håller på att säkra sönder gladiatorsporten motorsport. Ljudet är borta, farten är borta, spänningen är borta – och ofta är även publiken borta.

Det är lite som att man skulle anse att störtlopp är för farligt, och ställa ut fler käppar i backen. Vips har störtlopp blivit slalom. Eller att man tar bort tacklingar och slagskott i ishockey, plus att man flyttar sargen tio meter bort och ersätter den med en 20 cm hög kant, man förbjuder puck och ersätter den med en boll, vips har man bandy. Ridsporten får bara använda låga ponnyer så ingen ramlar av från hög höjd och dör eller hamnar i rullstol, att rida är nämligen betydligt farligare än motorsport. Inget av detta skulle fungera, det förstår alla.

Men tillbaka till "det dör för få i motorsporten", vad menade jag egentligen? Jag ska förklara.

Under 80- och 90-talet upptäckte jag att de som tittar på motorsport vill se krascher, videor med krascher gav stora pengar. Idag när olika serier gör reklam för kommande race visas mer krascher än något annat – för det säljer, det kittlar, det engagerar. 

Min analys är att publiken vill "se när vi kör ihjäl oss", men när vi gjort det, vill de att vi kliver ur bilarna och vinkar till dem att vi är okej! Så fungerar motorsport.