Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.
Igår hämtade jag hem min Lamborghini Aventador från Köping där den stått och fått ett nytt avgassystem. Det blev halvrakt kan man säga. Vi bestämde oss för att inte göra Greta och polisen alltför upprörda så vi behöll katalysatorerna. Så de sitter där men annars är allting borta och helt rakt. Den låter magiskt.
När man kliver från en Ferrari V12 till en Lamborghini V12 som jag gör i det här fallet tänker man att de rimligtvis borde vara rätt lika. Två italienare, två stora sugmotorer, mer eller mindre samma effekt. Det borde inte vara några jätteskillnader. Men det är det. Skillnaden är enorm. Bilarna är som dag och natt, med sina respektive för- och nackdelar.
Det första man märker är själva körningen. Ferrarin är mycket snällare i låga farter och på låga växlar. Med Ferrarin kunde man glida fram i 10 km/h om man ville, bara ligga och mysa liksom. Med Lambon är det omöjligt. Försöker du köra sakta på ettans växel med Lambon studsar du formligen fram. Den är inte gjord för att åka sakta med, det är en sak som är säker. Den vill åka fort.
Skillnaden mellan växellådorna är också enorm. Även om min FF var fem år äldre än vad Lambon är hade den en förfinad dubbelkopplingslåda med blixtsnabba växlingar medan Aventadoren är mer old school. För varje växling i högre fart blir det en kort paus, sedan smäller nästa växel i med sådan kraft att det känns som om bilen ska rasa i bitar. Det bara smäller! Lamborghinin kräver mer respekt, Ferrarin är snällare. Långsammare vet jag inte, men definitivt snällare.
I grenen användarvänlighet vinner också Ferrarin, nu hade jag ju en fyrsitsig med rejält bagageutrymme så det är väl inte så konstigt, men det här gäller även körvänlighet. Ferrarin är helt klart en bättre vardagsbil, och det är ju så jag använder mina bilar. Åker till gymmet, åker till affären och bunkrar toapapper, ni vet sådana saker.
Ljudet är en smaksak, Ferrarin hade helt raka rör hela vägen och var mer högljudd än Lambon, men Lambons ljud är så annorlunda, så mycket vassare, renare. Det är svårt att bestämma vad man gillar bäst, det kanske beror på dagsformen, men Ferrarin lät högre, Lambon vassare. Svårt val.
Har jag gjort ett dåligt byte tänker ni nu? Det verkar ju som Ferrarin är bättre på allt? Nja, riktigt så är det inte. För ska man tänka rationellt ska man aldrig köpa sportbil över huvud taget. En Volvo XC90 slår såklart både Ferrarin och Lamborghinin på fingrarna i alla rationella ronder. När man pratar sportbil pratar man känsla. Känslan man får när man tittar på den, känslan man får när man sätter sig i den, när man trycker på startknappen, när man accelererar. Där vinner Lambon på knockout.
Det finns ingen bil med mer närvaro än en Lamborghini Aventador, det finns ingen annan bil i världen som säger håll käften åt folk som en Aventador gör. Den är helt magisk. Jag älskar den. För mig är det den ultimata sportbilen. Den är mitt crescendo. När jag har haft den här ett tag känns det som att jag kan dra mig tillbaka, köpa en Volvokombi och njuta av minnena. Jag har haft alla bilar jag har velat ha, jag har haft det jag tycker är ballast och värst. Jag kan gå i bilpension.
Men vi är inte riktigt där än. Först ska jag använda den lite. Jag tror jag tar en sväng nu faktiskt. Åker och handlar. Undrar hur många drickabackar som får plats i framluckan? Måste testa. Kör så det ryker!