Peter Ternström: Mitt absolut bästa minne

Helt plötsligt satt jag i flygplanet med motorn igång. Själv. Utan någon att hjälpa mig.

Peter Ternström: Mitt absolut bästa minne
Bilden är tagen långt efter att denna händelse utspelade sig – år 2016 på Gotland med Peters eget flygplan.

Hej! Idag ska det handla om starka upplevelser. Vilket är ditt absolut häftigaste minne? Har du något du gjort eller upplevt som du minns extra väl och som gör dig lycklig? Självklart har du det.

De flesta jag ställt frågan till svarar på exakt samma sätt. Den absolut viktigaste händelsen i livet, som de minns extra väl, är förlossningen av deras första barn. Jag har inga barn än, så jag har detta framför mig. 

Min i särklass starkaste upplevelse hittills hände i augusti år 2000. Jag kommer ihåg det som om det vore igår. Precis varje detalj. Hur skräckslagen jag var under tiden, och hur otroligt stolt jag var över mig själv när jag var klar. Jag spolar gärna tillbaka bandet till just denna eftermiddag på flygplatsen i Kalmar. 

Jag var 26 år. Ett halvår tidigare hade jag bestämt mig för att ta flygcertifikat. Jag hade läst massvis med teori, dels kvällskurser på Kalmar flygklubb, dels hemma vid köksbordet. Det var ämnen som aerodynamik, navigation och alla regler som gäller när du flyger flygplan. Ganska svåra grejer. 

Parallellt med teoriundervisningen flög vi med instruktörer. Kursplanen är att du flyger ungefär 40 timmar innan det är dags för flygprov med en kontrollant och sedan får du certifikatet.

Nu till saken. Händelsen som denna krönika handlar om, och den viktigaste händelsen i varje pilots liv. Det är den första gången du flyger flygplanet helt själv – utan att instruktören sitter med i planet. 

Detta kallas i Sverige att gå EK (enkelkommando). I USA kallas det för SOLO. Detta görs blott tio timmar in i utbildningen. Ja – efter tio flygtimmar med din instruktör är det dags att du flyger planet själv en kort stund. Det här är en enormt viktig tradition som upprätthålls på alla flygskolor över hela jorden.

Ofta vet inte eleven själv när detta ska ske. I mitt fall tränade jag och min instruktör Bernard landningar en eftermiddag. Jag gjorde sju stycken "studs-och-gå" som är en landning där du sätter ned hjulen i asfalten, men inte bromsar. Istället rullar du en bit och drar sedan på full gas för att lyfta igen. 

När jag landat den åttonde gången satte Bernard sin hand på gasreglaget och drog av gasen. Vi stannade mitt på banan. Han tittade på mig och sade: 

"Jag tror det är din tur nu faktiskt. Lycka till. Jag kliver av här. Gör två studsar och en full stop. Sedan taxar du till klubbstugan. Jag har köpt en liten tårta. Finns på radion om du behöver mig."

Sedan öppnade han huven – planet var en Pierre Robin HR 200 – och klättrade ur. Allt medan propellern snurrade på tomgång och smattrade mot luften. 

För helvete. Vad är det som händer? Min instruktör hade lurat mig. Jag var inte beredd på det här. Helt plötsligt satt jag i flygplanet med motorn igång. Själv. Utan någon att hjälpa mig. Bernard vinkade åt mig utanför.

Det sprakade till på radion. "Yngve Niklas Kalmar."

Det var tornet som ropade. "Yngve Niklas", svarade jag nervöst. "Ja, då var du själv då. Ingen annan trafik i varvet, fyra knop i vind, varsågod, klart att starta."

"Klart starta, Yngve Niklas", svarade jag. 

Sedan drog jag full gas på maskin. 2 800 varv och ungefär 100 vilda hästar. Medan jag accelererade på banan tog jag upp klaffarna från andra till första steget. När hastigheten passerat 60 knop drog jag spaken mjukt mot magen. 

Då hände det. Den absolut vildaste och mest intensiva känsla av frihet jag har upplevt i hela mitt liv. En våg av dopamin och serotonin sköljde över min hjärna. Hjulen lättade och jag flög. Helt för egen maskin. Jag steg lite långsamt och flygtornet passerade på min högra sida på ungefär samma höjd. Med marken blott hundra fot under. 

Några ögonblick senare passerade jag 800 fot. Där tog jag vänster, och vänster igen, för att sedan flyga parallellt med banan i motsatt riktning. 

Jag lät planet stiga till 1 000 fot innan det var dags att slå av gasen och förbereda landning. Checklistan för landning kunde jag utantill.  

Bränslepump på. Förvärmning på. Landningsljus på. Sedan av med gasen. Hastigheten minskade snabbt till 75 knop och med ett stegs klaff påbörjade jag en lång vänstersväng som tog mig från 1 000 fot parallellt med banan till cirka 200 fot precis innan banans början. 

"Yngve Niklas, final bana 16." Tornet svarade blixtsnabbt. "Yngve Niklas, klart studs-och-gå, bana 16."

Några sekunder senare hade jag satt ned hjulen i asfalten. Det var inte min bästa landning. Långt ifrån. Enligt Bernard, som följt mig med kikare, såg det, lite skämtsamt, mer ut som tre landningar. Det hade varit en rätt hård sättning, med lite blandade små hopp därefter. Fullt normalt, enligt Bernard. 

Två varv och landningar senare var jag klar. Sedan taxade jag till klubbhuset. På väg till klubbhuset
rullade jag förbi en stor SAS-kärra som höll på att borda. Det stod säkert hundra personer på plattan som alla tittade på mig när jag körde förbi. Jag kände mig stor. Som en riktig pilot. Du kan ge dig fan på att jag njöt av stunden. 

Jag hade startat dagen som en elev. Sedan hade jag gjort något jag inte kunnat drömma om. När jag landade hade jag flugit ett flygplan helt själv. Jag hade, för första gången i mitt liv, varit pilot på riktigt. Det här är det absolut häftigaste jag varit med om i hela mitt liv. Varsågod. Mitt absolut bästa minne.