Jan ”Flash”: Är svensk motorsport på väg att kvävas?

Helt plötsligt försvann en stor del av anledningen till att man stod vid bankanten och tittade på bilar.

Jan ”Flash”: Är svensk motorsport på väg att kvävas?

Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.


Jag började min racingkarriär på åttiotalet, då diskussioner om säkerhet, ljud och bränsle var sällsynta. Raka rör på motorerna och det bästa bränslet utan tanke på hur man använde oljor eller bensin var vardag. 

Men under slutet av åttiotalet kom ljuddiskussionerna. Motorsport fick inte höras, vi skulle tystas ned. Gränsen blev 110 decibel, mätt en bit från banan. Vi blev tagna på sängen och var tvungna att bygga om avgassystemen för de nya reglerna. 

Raka rör hade sin charm men ingen saknade dem visade det sig, helt plötsligt gick det att tänka samtidigt som ett startfält körde förbi. 110 db var högt men inte obehagligt högt. Man kunde fortfarande höra varje motors karaktär och identitet. 

Under nittiotalet kunde man i nationell racing uppleva Volvos raka femmor som tjöt som F1:or, BMW:s raka sexor som morrade som tigrar, Fords sexor, Opels fyror, och så vidare. 

Internationellt njöt jag av Ferraris V12:or som varvade 18 000 r/min på Monza inför Parabolicakurvan. Nu pratar vi inte om 110 db utan om 1 100 … Nästan. Jag hade gåshud över hela kroppen. 

Samma sak med V10:orna. Publiken satt på läktaren och njöt av ljudet från F1:orna. Det gjorde visserligen ont, men ljudet var helt fantastiskt.

Fortfarande in på 2000-talet körde vi med ungefär 108–110 db. Bilarna lät bra, man kunde tänka och prata när de körde förbi men de lät "tillräckligt" högt så att man kunde höra deras speciella ljud. 

För några år sedan kom dråpslaget, Svenska Bilsportförbundet ändrade till 95 db, helt plötsligt försvann en stor del av anledningen till att man stod vid bankanten och tittade på bilar.

Allt ljud var borta, helt plötsligt hördes växellådan, bromsarna, däckskriket och diffarna mer. Helt plötsligt försvann skillnaden mellan bilarnas motorer, man kunde inte höra vilken modell som körde förbi.

Jag kommer ihåg ett Carrera Cup-race under Kanonloppet 2019. Min favorit Porsche 911, den fräckaste banbilen med den coolaste motorn, pyste runt som en osynlig Dinky Toys. Ljudet var borta, farten försvann, coolheten likaså, och gåshuden kom aldrig. Jag tittade en stund, gäspade och gick och köpte glass. Porsche Carrera Cup var steriliserat, osexigt och dött. STCC idag är ännu värre, det går inte att titta på. 

Så hur kan man lösa denna motorsportens ljudkris? 

Först måste SBF, arrangörerna och kommunerna inse skillnad på motorevent där: 

1. Du själv ska uppleva saker. 

2. En publik ska uppleva saker.

1. När du kör din egen bil på bana handlar det om att DU ska ha roligt. Du älskar din bil, och du vill köra den. Du bryr dig inte om hur högt den låter på utsidan, du hör den ändå inte. Diffen och växellådan låter mer på insidan än vad avgassystemet låter utanför när du kör. 

Upplevelsen är att du kör din bil, inte att andra tittar på dig. Det är samma sak med alla klasser som kör för utövaren, de som kör som hobby för att de älskar sina bilar och älskar att köra dem. Bestäm lågt ljud där. 

2. När en publik betalar entré, när man lockar människor för att underhålla, när folk tar upp plånboken för att betala för att komma in, och sätter sig på läktare för att se när du och din bil kommer. Där måste SBF, kommuner och arrangörer förstå att man måste tänka annorlunda. Vi måste ge publiken valuta för pengarna när de är där. Men vi måste också ge dem anledningar att faktiskt gå till tävlingarna, att välja motorsport istället för orientering eller fotboll. Här har alla uppräknade ett jobb att göra. 

Det enda sättet är att SBF, SM-klasserna, arrangörerna, banägarna och klubbarna är överens och jobbar mot samma mål, och där är nog den första flaskhalsen.

Frågan är: Hur många av oss hade gått på Metallica- eller Iron Maiden-konserter om den maximala ljudnivån hade varit 95 decibel? 

Ljud är en stor del av musikupplevelsen, och så även inom motorsporten!