Peter Ternström: Dags för en lektion i optimism

"Min mormor kidnappades av tyskarna och lärde mig att du till varje pris måste tänka positivt, oavsett hur värdelösa odds du har för stunden."

Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.


Nu ska vi till Italien igen. Till Toscana och mitt liv i karantän. En helt ny upplevelse för mig, och för många andra i min närhet. 

Först vill jag berätta om den ansenliga mängden mejl jag har fått de senaste tre veckorna. Jag får normalt sett kanske ett eller två mejl i månaden via redaktionens e-postadress. Den här gången var det betydligt fler. Många av er var upprörda och tyckte jag tog alldeles för lätt på både coronavirus och att bli satt i karantän. En del gick så långt att ni önskade mig att få uppleva viruset på mycket nära håll.

Jag är förvånad över era reaktioner. Låt mig vara väldigt tydlig. Jag tar inte alls lätt på situationen med viruset som drabbat världen och då framför allt Italien. Tvärtom. Att bli satt i karantän är som att sitta i husarrest. Läget är dåligt, jag fattar det. Men jag är optimist. Jag vägrar att lägga mig på rygg och stämma in i den kakofoni av domedagsbudskap vi utsätts för. Det är detta som några av er retar er på. Att jag inte alls delar er nattsvarta världsbild. 

Jag har lärt mig, sedan jag var mycket ung, att se saker ur ett optimistiskt perspektiv. Det var min mormor, född 1920 och bortgången för två år sedan, som lärde mig något av det viktigaste jag burit med mig. Håll i dig, för nu blir det lektion i optimism. Av tungviktsmästaren i optimism på olympisk nivå.

Våren 1940 promenerade hon och hennes blivande make längs en landsväg i Polen. De skulle sälja ägg på en marknad i närheten av Krakow. Plötsligt stannade tre lastbilar bredvid dem. Ut hoppade ett gäng tyska soldater, och beordrade dem båda att kliva på. De blev kidnappade och förda till Tyskland som slavarbetare, utan någon som helst möjlighet att meddela nära och kära var de var. 

Resan till Tyskland tog hela tre dagar. Alla visste självklart att de var riktigt illa ute. Det gick dessutom många rykten på lastbilsflaket. Den absoluta majoriteten gick in i ett kollektivt tillstånd av panik och chock. Ju hemskare rykte, desto fortare fick det grepp om passagerna. De vidrigaste spekulationerna – att de alla skulle hamna i koncentrationsläger – blev snabbt en gällande "sanning" bland dem.

Läget försämrades snabbt. Många gav upp och blev helt uppslukade av det hemska öde de förväntade sig. Dock inte mormor, som flyttade sig så långt från de mest högljudda domedagsprofeterna hon kunde. Hon tänkte inte alls ge upp så lätt.

Istället hittade hon ett hörn i lastbilen för sig själv, sin blivande man och två unga kvinnor. Där lyssnade de inte på allt hemskt som det skvallrades om. Istället tvingade mormor sina vänner att se saken ur ett helt annat perspektiv:

"Har någon av oss varit i Tyskland? Oavsett vad som händer kommer vi få se lite av världen."

Några dygn senare kom de fram. Passagerarna på lastbilsflaket ställdes upp på en åker utanför Paderborn. Här delades de in i grupper. De flesta hamnade som fabriksarbetare i krigsindustrin. De skulle bygga flygplan, skruva ihop bomber och sådant.

Ett fåtal hamnade hos lokala bönder. Bönder vars söner befann sig vid fronten och nu behövde hjälp med att sköta gården. 

Mormor och hennes man kom att spendera de kommande åren med att mjölka kor, mata grisar och slå hö. Allt medan fruktansvärda scener utspelade sig på östfronten och i Polen. 

Bonden var inte alls vänligt inställd till nazister. Tvärtom. Han hatade Hitler och kriget. Dessutom behandlade han mormor och hennes man mycket bra. De åt middag tillsammans varje kväll och blev snabbt en del av sin nya tyska familj. Mormor talade alltid väldigt väl om sin tid på bondgården utanför Paderborn. Hon till och med ångrade att hon lämnade den när kriget tog slut. Det blev ett smärtsamt farväl. Hon höll kontakt med familjen brevledes i många decennier efteråt. 

Av de på flaket som hamnade i krigsindustrin överlevde väldigt få. Av ett kusligt sammanträffande var det de mest skräckslagna på lastbilsflaket som klarade sig sämst. Det fanns ett direkt och tydligt samband mellan positivt tänkande och att klara sig helskinnad ur en riktigt knivig situation, som inte går att förklara med slumpen. 

Att ställas inför en svår situation är normalt. Det hör livet till. Men att ge upp och hänge sig åt budskap om död och misär gör inte situationen bättre. Tvärtom. Det skapar en mental bild av din undergång. Det är din mentala bild som dikterar din framtid. Det är därför du till varje pris måste tänka positivt, oavsett hur värdelösa odds du har för stunden. 

Situationen i Sverige just nu är mycket lik den på lastbilsflaket för 80 år sedan. Den absoluta majoriteten har plötsligt blivit experter i epidemiologi och sprider domedagsprofetior i sociala medier. Dokusåpakändisar skriker sig hesa efter karantän. 

Ett litet fåtal undviker att delta i den masspsykos som paralyserar samhället. Istället försöker de, trots allt, göra något bra av situationen.

Vem tror du kommer att klara sig bäst? Jag låter det sjunka in lite.