Peder Karlsson: Ju billigare bil desto roligare

"Ingen kommer ha haft lika roligt i sin sportbil som de hade i den Hyundai Sonata som de precis vred huvudet av i den hiskliga hastigheten av 52 km/h. "

Peder Karlsson: Ju billigare bil desto roligare

Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.


Rubriken ovan kan man ju tycka är lite konstig med tanke på att jag har en Lamborghini Aventador parkerad på radhusuppfarten. Men det är faktiskt sant. Jag älskar min Lambo och jag tycker fina bilar är det bästa som finns. Men det finns alltid en nervositet i det, alltid något som tar bort en del av glädjen. För mig är det att det egentligen är för dyrt. Jag "vågar" inte använda den fullt ut för att jag är rädd att något ska hända.

Jag körde mycket på bana med mina bilar förut, nu gör jag nästan aldrig det. Jag har liksom inte råd att laga dem om någ ot händer. Skulle jag sätta min Aventador i räcket på Mantorp skulle jag vara skuldsatt resten av livet. 

Det har varit nära några gånger. Jag minns i Eskilstuna när vi körde på Gröndal Motorstadion. Jag fick ställ på den Camaro jag då hade. Jag parerade men fick en tillbakakaka och for ut på andra sidan banan istället. Jag fick stopp på bilen bara centimeter från räcket. Hade lika gärna kunnat skrota den totalt.

Jag har också lånat ut mina bilar massor av gånger till duktigare chaufförer, för att se hur fort de egentligen kan gå. Jag åker sällan ens med då jag är direkt usel på att sitta bredvid. Blir livrädd och illamående. 

Vad händer om de kraschar bilen? Ingen av dem skulle mig veterligen ha råd att ersätta mig för den. Nej, när man börjat tänka så är det dags att lägga av. Det är inte det att jag inte litar på mig själv som chaffis heller, men vad som helst kan ju hända. Jag kan köra hur bra som helst, sedan kan det komma en dåre i full fart och smälla in i sidan på mig. Och på bana gäller inga försäkringar, och ingen skuld går att kräva av den som orsakat det, det är bara att betala och se glad ut. 

Då är det vi ska göra nu i helgen är mycket roligare. Då arrangerar jag nämligen ett Skrotbilsrace. Det är enligt min mening en av de roligaste sakerna man kan göra med kläderna på. 

30 skrothögar ställs upp på Tierp Arena. Från Volvo 745 till Renault Kangoo och allt däremellan. Innan start lottas bilarna ut bland teamen. Har man tur får man något litet och snabbt, har man otur får man raka motsatsen – men det spelar ingen roll, man har lika roligt ändå. Vi kör inget kval om startposition, istället ska man kitta och styla sin bil så mycket man orkar en timme innan start. En hittepåjury går sedan runt och bedömer bilarna, de finaste får starta längst fram, de fulaste och tråkigaste får skämmas längst bak.

Sedan går starten på ett två timmar långt skrattmaraton. Bilarna hackar och frustar, det blir punkteringar, man blir omkörd och kör om tills man inte vet vad som är bak och fram. Kylare sprängs, oljetråg går sönder, bilarna som redan innan rejset var inne på sin sista vers dör en ärofylld död på tävlingsbanan som sista uppgift i livet.

I de korta pauserna där vi byter förare gör man sitt bästa för att lappa ihop det som går för att ta sig i mål. Ingen vet på vilken plats de ligger, efter tre varv är det så rörigt att det är omöjligt att hålla reda på. När målflaggan faller är det troligtvis inte mer än fyra–fem bilar kvar i tävlingen. 

På parkeringen står deltagarnas bilar, det är ett gäng sportbilsfantaster som kör. Det kommer stå minst fem Lambo där, säkert sju–åtta Ferrari, och ett rejält gäng Porschar. Men ingen, och då menar jag ingen, kommer ha haft lika roligt i den bilen som de hade i den Hyundai Sonata som de precis vred huvudet av i den hiskliga hastigheten av 52 km/h. 

Då kan man fråga sig varför man har en fin bil? Ja, det är en rätt rimlig fråga med tanke på vad jag skriver. Nu är ju inte alla lika skitnödiga som jag när det gäller att köra på bana, och det finns såklart en massa människor som har råd att smälla en Lambo utan att börja svettas, så de här åsikterna får stå för mig personligen.

Jag älskar att köra fina bilar, men jag gör det helst på gata, på bana vill jag ha något som jag har råd att betala om det skulle gå sönder. Det är lite som att spela på travet, man kanske inte ska satsa mer än vad man har råd att förlora, så tänker jag.

Därför tycker jag att Folkrace är mycket roligare än Porsche Carrera Cup. Inte att titta på kanske, men att köra. Och i helgen smäller det. Jag hoppas mitt team får en gammal Volvo, de brukar vara seglivade. Dör den gör det inget heller. Det är lika roligt att stå och snacka skit i depån. Vill ni se racet kommer det komma på Storfräsarpoddens Youtubekanal inom kort. 

Nu ska jag ut och tömma garaget på färgburkar så att vi nyper pole position. Det ryktas nämligen att min krönikekollega Janne Flash ska vara med. Jag tänker att jag vill leda över honom en stund i alla fall. 

Nu kör vi!