”Flash”: Jag har inte saknat F1 en enda sekund i vår

"Kanske saknar jag den goda tuppluren i soffan på söndageftermiddagarna, men inget annat."

”Flash”: Jag har inte saknat F1 en enda sekund i vår
Tomt på racerbanorna. Men vår krönikör saknar inte F1-cirkusen.

Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.


När all motorsport ställdes in tidigare i vår tänkte jag: Hur i hela friden ska jag överleva detta? Jag räknade ner från 1 januari till MotoGP-premiären den 8 mars och sedan F1-premiären helgen därefter. 

Visst, jag bröt ihop helt när motorcyklarnas premiärlopp ställdes in. Jag hade verkligen gått och funderat på vilka cyklar (Yamaha, Honda, Ducati eller Suzuki) som skulle segra 2020. Jag hade gissat på Yamaha i år med Honda som tvåa, men Ducati och även Suzuki såg starka ut på försäsongstesterna.

Samma sak med förarna. Dovi, Rossi, Mir, Petrucci, Morbidelli, Rins – kunde de ta några segrar från de troliga mästerskapsvinnarna Marc Marquez och Maverick Viñales? Vad kan 2019 års stjärnskott Fabio Quartararo göra mot dem, kommer han krascha i år eller tar han ännu ett steg mot att bli världsmästare? Och vad gör ungdomarna Alex Marquez, Francesco Bagnaia på sina Honda- respektive Pramac Ducati-cyklar? För att inte glömma Jack Miller. MotoGP låg helt öppet. 

Det blev en chock när det stängdes, och än idag har vi inget hört om när mästerskapet kan börja köras. En mental härdsmälta för mig, som botats genom att se de senaste tjugo årens bästa race igen. Det funkar, man blir lika förvånad, imponerad, upprymd och glad trots att det bara är repriser.

Nu kommer vi till F1. Visst saknar jag tjugo lördagar och tjugo söndagar framför tv:n, men ska jag vara ärlig orkar jag inte titta på hela racen ens live, jag somnar en stund och vaknar till för att se att inget har hänt.

Så att bota sig med att titta på repriser från tidigare år gör inte situationen bättre. Jag upptäcker att jag i princip har sett alla F1-lopp sedan sjuttiotalet. Alla race och alla kval, och de flesta fria träningar som man kan ha sett på tv i Sverige. Jag har även varit på ett tjugotal F1-race i mitt liv.

Så hur hanterar min kropp de inställda racen? Inte alls. Inga känslor, ingen saknad, ingen frustration, ingen "vad i helvete"-känsla. Jag saknar inte Hamilton, Vettel och de andra, jag saknar varken racen eller kvalen. Kanske saknar jag den goda tuppluren i soffan på söndageftermiddagarna, men inget annat. 

Jag blir rädd för mig själv, har jag slutat vara intresserad av F1 som hela mitt liv kretsat runt? Vad händer? Jag kommer på att det som händer är att F1 måste skärpa till sig. Det finns en bil som kan vinna race och det är Lewis bil, det finns ett team som kan vinna mästerskapet och det är Mercedes. Boring! 

Men Ferrari hotade ju Mercedes 2019? Nej, de åkte fast för fusk (eller vad det kallades), plockade bort det och sedan var allt som vanligt igen. 

Däcken är så dåliga att förarna rullar runt och bara väntar, bilarna är så stora och tunga att man inte kan rejsa med dem, så man har byggt en lucka på vingen som öppnas så att man kan "passera" mitt på rakan i typ dubbla hastigheten. Passera, inte köra om. Det är tyvärr alldeles för tråkigt . 

Nej, bättre däck, sämre bromsar, mindre downforce och enklare motorer med fler hästkrafter som Renault, Honda och Ferrari också kan bygga, och som de kan vinna med. Då kanske man återigen sitter upp istället för att ligga ner i soffan under racen. 

Mest spännande blir det nog om Renault drar sig ur, och om Honda och Mercedes stannar kvar. 

Eller vad säger ni?