Peter Ternström: Bondfångeri à la Sardinien

De trodde de hade en smart plan att skapa lite extra intäkter under en annars katastrofal säsong.

Peter Ternström: Bondfångeri à la Sardinien
Sardinien. Underbara vägar och sluga hotelldirektörer.

Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.


Över två och en halv miljoner kronor. Så mycket hade årets blåsning kunnat kosta mig. Jag hade varit precis en millimeter från att gå på det. Som tur var hade jag smarta människor i min omgivning som inte var lika naiva som jag. 

Som många av er vet driver jag sedan 20 år ett företag som arrangerar exklusiva resor för ägare av superbilar till bland annat Italien. Under varumärket Gran Turismo Events gör vi ett dussintal utflykter per år. Inte bara roadtrips, utan även trackdays på stora banor som Nürburgring och Spa-Francorchamps. 

Förra veckan var det dags för den årliga stora resan till Italien, eller Gran Turismo Italia som vi kallar den. I år var rutten Venedig–Maranello–Florens–Sardinien. En vecka i världens vackraste land. Då viruset hållit sig relativt lugnt den senaste månaden var det bestämt att den faktiskt skulle bli av, dock i något begränsad skala. Normalt var vi trettio Ferrari-, Lamborghini- och Porschebilar och sextio personer. I år blev vi bara hälften.

Bara någon dag innan resan skulle starta, dök det upp ett problem. Antalet nya fall hade ökat på Sardinien och regionen krävde att alla turister skulle testa sig innan de anlände till ön. Laglydiga skandinaver som vi var, såg jag till att hela gruppen testade sig i Maranello. Deltagarna fick ta både blodprov i armvecket och topsa sig i näsan. Alla testade negativt. Skönt!

Två dagar senare anlände vi till Sardinien med färja och började vår färd söderut. Körningen var fantastisk. Väg SS125, som är på öns östra sida, är en av världens bästa. Helt otrolig är den. Rekommenderas varmt!

När vi stannade för lunch fick jag ett mejl. Det var från hotellet vi skulle övernatta på denna kväll. Södra Sardiniens absolut finaste hotell, med över fem stjärnor och ett hiskeligt pris. Ett hotellrum kostade 1 200 euro natten. Vi hade bokat och betalat 15 rum, samt för en brakmiddag på hotellets privata strand. De meddelade mig att de infört ett nytt säkerhetsprotokoll och minsann skulle testa alla en gång till. Detta skulle ske av deras egen personal innan incheckning.

Okej, tänkte jag, och förklarade läget för min personal som skötte det praktiska på resan. Två italienska fotografer och en herre som heter Pietro. 

En vild diskussion bröt ut. På italienska, där jag bara förstod en liten del. Pietro lyfte luren och ringde en advokat. Konstigt, tänkte jag. Vad är det som händer?

När Pietro lagt på luren lutade han sig över bordet mot mig. Han förklarade, allvarligt, att vi under inga omständigheter skulle gå med på ytterligare ett Covidtest. 

Jag ringde hotellet och förklarade att vi inte gick med på något nytt test. Vi hade ju testat oss för två dagar sedan på det italienska fastlandet, och vi var alla negativa. Enligt konstens alla regler var vi garanterat fria från smitta. Dessutom stod det inget i vårt kontrakt om att vi skulle underkasta oss något test i receptionen. Hotellchefen höjde då rösten och sade att ingen av oss skulle få checka in om vi inte testade oss igen. Då vår vistelse redan var betalad av oss hade vi dessutom inget val än att acceptera de nya villkoren. Det var hotellets nya regler och det var slutdiskuterat.

Det här var totalt vansinne. Ett blodprov per resa till Italien måste räcka. Efter några telefonsamtal visade det sig att vi hade rätt. Det fanns inga krav på ytterligare testning på hotell på Sardinien vi behövde förhålla oss till. Hotellet hade dessutom inte rätt att kräva ett eget test – det var en kränkning av den personliga integriteten som inte var förenlig med italiensk lagstiftning. Detta var reglerat av artikel 23 och 32 i den italienska grundlagen. 

Jag ringde tillbaka till hotellet och bad dem fara och flyga. Istället styrde vi kursen norrut till Costa Smeralda och det legendariska hotellet Cala di Volpe, där vi spenderade tre underbara dagar. Cala di Volpe är känt från Bondfilmen The spy who loved me. Googla!

Problemet med det andra hotellet, på södra Sardinien, som plötsligt krävde blodprov i receptionen? Det ska jag nu förklara för dig. Om någon av oss hade haft spår av virus i blodet, hade HELA GRUPPEN varit tvungen att gå i karantän där i 14 dagar. 14 dagar gånger 1 200 euro gånger 15 hotellrum? Det är ofattbara 252 000 euro. Något vi själva varit skyldiga att betala. 

Att lura en grupp naiva svenskar att ta ett nytt blodprov? Ganska lätt. Att fejka ett positivt testresultat? Precis lika enkelt, framför allt om du låter hotellets egen personal genomföra testningen. En risk vi absolut inte var beredda att acceptera. 

De trodde de hade en smart plan att skapa lite extra intäkter under en annars katastrofal säsong. Det här var bondfångeri på högsta nivå. Istället blev det långfingret och en fet stämning. Ja, vi har redan hunnit stämma dem. Samma advokat som avrådde oss från att acceptera blodprovet har skickat in en stämningsansökan. Vi ska ha tillbaka våra pengar som vi har betalat för gruppens hotellvistelse, samt lagt på ett kraftigt skadestånd för att vi fick planera om resan på ön, med stora extra kostnader som följd. 

Stor dramatik! Det ska bli mycket spännande att se hur detta utvecklar sig. Återkommer med ny rapport i ett kommande nummer.