Flash: Hur det känns att vara hatad

"Än idag ligger hatet, avundsjukan, påhittade åsikter och lögner om vem jag är, vad jag gjort eller inte gjort som en blöt filt över racingen."

Flash: Hur det känns att vara hatad
FOTO: SVT

Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.


Av någon anledning gör jag människor antingen glada eller irriterade. När STCC blev stort och miljoner tittare började följa våra race på tv, producerat av den fantastiska Johan Thorén på SVT, skapades det oerhört många fans.

Visst hade jag tävlat utomlands inför storpublik men blev ändå förvånad, chockad, glad, rädd och förvirrad när det hände i Sverige. Jag var då en naiv, gladlynt, busig och omogen pöjk som älskade practical jokes, och att köra fort och kriga på banan om placeringar. Inget var bättre än livet som racerförare. 

När intresset ökade blev jag i snitt omskriven 1 500 gånger per år i medierna om vem jag var, vad jag tyckte, och vilken personlighet jag hade. Fredrik Ekblom var min huvudmotståndare och medierna vill gärna ha den gode mot den onde.

Fredrik blev den gode, vem som blev den onde förstår ni kanske. Jag var gapig, het, arg, känslosam och allt annat än glad. På grund av denna beskrivning år ut och år in, blev det sant. Klart det fanns ett uns sanning i detta, den som har vinnarinstinkt rinnande ur öronen blir väl arg ibland, även jag. Men 99 procent av min tid anser jag nog att jag mest är skojfrisk.

Som när jag avslutade en presskonferens med svaret på frågan "Har du något mer att tillägga?":

– Ja, jag är glad att jag äntligen blivit av med mitt kokainberoende.

Eller när vi förare fick svara på frågan "Vem vinner STCC i år?" Och alla svarade "jag" utom jag som sade:

– Ingen aning, men det blir inte Robert Dahlgren i alla fall. Expressen/Aftonbladet slog upp en löpsedel med "Flash och påhoppet"...

En kamrat var på en final på Mantorp, och efter racet var han chockad. När jag körde om jublade hälften av publiken, när jag blev omkörd jublade den andra hälften. Annars var det knäpptyst.

I racingens innersta finrum var hatet mot mig stort, jag fick skulden för allt. Jag bestämde reglerna, domarna var rädda att döma mig, jag tjänade alla pengarna, jag var elak, dum och egoistisk och styrde allt till min fördel.

Hatet var stort, skitsnacket var enormt, lögnerna och hatet kände inga gränser, jag var den sämsta föraren, det enda jag var bra på var sponsorer och medier – fastän jag inte ordnade en sponsor under nästan hela min racingkarriär, skrevs det beskrivningar där jag var boven. 

Trots det fortsatte jag i hemlighet att jobba med teamet, mästerskapet, hjälpa de andra teamen, fixa nya tv-avtal, hjälpa till med sponsorer till andra förare, arbeta för STCC AB, finansiera och utbilda Prins Carl Philip och med att ta fram en svensk till F1 tillsammans med Kenny Bräck.

Än idag ligger hatet, avundsjukan, påhittade åsikter och lögner om vem jag är, vad jag gjort eller inte gjort som en blöt filt över racingen. Detta från förbund, arrangörer och gamla deltagare.

Jag kan lätt sätta mig in i hur politiker har det som dagligen måste jobba för att göra Sverige bättre, på samma sätt som jag ville göra racingen bättre. De hatas och hoppas på med lögner.

Jag är inte ofelbar, det är ingen av oss, men hatet och avundsjukan mot mig dödade mitt engagemang för sporten och racingen, på samma sätt som det hotar och kväver riks- och kommunpolitiker idag.

Jag ska vara tydlig med att jag också känt respekt och kärlek från fansen hela tiden. Hatet, lögnerna och avundsjukan finns mest i vår egen bransch, motorsporten. Att jag överlevde det beror på att jag hela tiden var väldigt ärlig mot mig själv, jag har hela tiden vetat vem JAG är och vad JAG gör och tycker. Ett måste om man vill förändra. Nu är racingen död igen och ingen tittar på min älskade sport. 

Jag tycker inte att jag har förändrats speciellt mycket, jag är fortfarande en glad värmlandspöjk som vill göra roliga saker hellre än tråkiga. Fortfarande kommer folk fram och snackar racing med mig, tar en selfie (för att göra pappa/mamma avundsjuka) och idag säger de ofta den lätt komiska meningen:

– Men, du är ju trevlig!