Peder: Jag har precis gjort mitt livs bästa bilaffär!

"...utan att ha riktigt torrt på fötterna med hur jag skulle ha råd".

Peder: Jag har precis gjort mitt livs bästa bilaffär!
Peders julklapp.

Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.


Jag gillar att ge bort presenter mycket mer än att få dem. Jag blir alltid lite nojig och obekväm när jag får saker, vare sig jag blir bjuden på krogen eller om jag får en gåva. Jag vill liksom ge dubbelt tillbaka för att inte känna att jag står i skuld. Jag försöker jobba på det för det blir dyrt i längden...

Jag har faktiskt gett bort några bilar genom åren. Vid ett tillfälle för ett par år sedan fann jag mig i situationen att stå helt utan bil själv i några veckor medan tre andra personer åkte omkring i bilar jag gett dem, så kan det gå.

Bland annat har jag prackat på min kära pappa en del skitbilar genom åren. Volvo och Saab framför allt, nu senast en V70 som börjar sjunga på sista versen. Han har aldrig bett om det men han är pensionär och kan jag hjälpa till med något vill jag göra det. Min pappa är väldigt osjälvisk och skulle aldrig be om något, men ibland i ett svagt ögonblick säger han vad han drömmer om, och i år har min pappa haft ett riktigt skitår. 

Under mer eller mindre ett och samma kalenderår har han blivit av med sin bästa kompis sanktbernhardhunden Ellie som jag hade äran att ge honom i pensionspresent, hans livskamrat sedan 50 år, tillika min mamma, gick bort för ungefär tre månader sedan, och den senaste månaden har två av hans absolut bästa vänner också vandrat vidare.

Om han gnäller? Absolut inte, det skulle han aldrig göra. Den generationen är gjord av ett annat virke, det är bara att konstatera. Han kämpar på med sitt, hugger ved, och hjälper alla som ber om hjälp. Han är en bra gubbe, min farsa. Fråga vem som helst som har träffat honom.

Men ibland tillåter även han sig att drömma. Sanktbernharden han fick när han gick i pension hade han drömt om sedan 35-årsåldern. Det enda andra han har drömt om, i alla fall vad han yppat i min närhet, är en stor amerikansk pickup. En sådan med steglister och fet V8.

"Det hade varit häftigt att åka runt med", säger han drömmande och sedan går han vidare utan en tanke på att den drömmen någonsin skulle kunna bli förverkligad. Han är en enkel man, hans tjugo år gamla V70 duger bra. 

För en vecka sedan, dagarna efter att hans senaste nära vän gått bort, satt jag i Åretrakten och drog historien om min pappa för chefredaktör Alrik och resten av filmteamet som var uppe och gjorde en inspelning för Förnuft & Känsla. 

Där och då blev det självklart. Jag ringde en bilhandlarkompis som sade att han hade en kanonfin pickup, en röd Dodge Ram med Hemi-V8. Utan att ha riktigt torrt på fötterna med hur jag skulle ha råd med den sade jag till filmteamets stora förtjusning: "Jag tar den!" Skitsamma, tänkte jag, det får lösa sig.

Nu står den här på uppfarten och väntar. Jag har till och med fixat en stor röd rosett som jag ska lägga på huven. På julafton ska han få den av mina barn. Det enda jag vet att han vill ha, för att han har haft ett riktigt skitår. Han hjälper alltid alla och kräver aldrig något tillbaka.

Jag är väldigt stolt över honom och det här är lätt den bästa bilaffär jag någonsin gjort, oavsett hur mycket jag förlorar på den. Jag skriver detta några dagar före jul, och när den här tidningen kommer ut har julafton passerat och bilen står på Solö utanför Norrtälje, eller förhoppningsvis är han ute och kör ett raggarvarv med den. 

Så är ni i Norrtäljetrakten och råkar se en stor, röd, mullrande Dodge Ram, sträck ut handen genom bilfönstret och vinka. Det är nämligen min hjälte Benny blyfot du möter, och det ska du vara väldigt glad för att du har fått göra. God fortsättning på er, och ta hand om varandra!