Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.
2003 klev jag ner från prispallen efter ett race och mötte Richard Rydell och en person som presenterade sig som Erik Olsson, ny vd för Posten. Han sade: ”Hej Janne, jag vill samarbeta med dig men kan inte just nu för jag har precis börjat som vd, men jag hör av mig.”
Jag svarade ”Öhhh?” Jag skulle snart köra race två och hade tankarna någon annanstans.
Vi hoppar till år 2005. Jag hade sagt upp mig på Volvo Racing, och körde för Porsche Sverige för att det var skoj. Då ringde en person som undrade om jag ville komma på ett möte med Erik Olsson, vd för Posten Sverige.
Sagt och gjort, vi träffades på huvudkontoret i Tomteboda i Solna. Erik hade en tanke. Han sade att de 35 000 anställda på Posten inte trivdes så bra som han ville, så hans stora ansvar var att få dem att trivas på jobbet igen, och han ville använda mig, Flash Engineering och racingen för det jobbet. Jag åkte från mötet väldigt glad.
Erik kom från Degerfors i Värmland och var en helt vanlig arbetargrabb som jobbat sig upp, men brann för de anställda även om han också fattade att ett företag måsta visa vinstsiffror för att kunna utvecklas. Höga chefer får ofta kritik av arbetarrörelsen/vänstern för att inte ta vara på de anställdas intressen, men här fanns en grabb som ville det. Avtal skrevs, och om jag får säga det själv blev samarbetet oerhört framgångsrikt – både för Posten och för racingen i Sverige.
Ett återskapat Flash Engineering anställde förare, tekniker och personal för catering. Vi byggde en racingfabrik, började jobbet med att få en svensk i F1 igen, köpte tillbaka STCC samt tog över Porsche Carrera Cup i Skandinavien. Vi tillsammans med Lasse G, eventansvarig på Posten, tog också hand om cirka 8 000 inbjudna postanställda per år i fyra år. 32 000 anställda som kom, hejade, fick kepsar, något att äta och en dag på en racerbana med oss.
Sportsligt gick det oerhört bra. I teammästerskapet kom vi tvåa 2006, trea 2007, etta 2008 och tvåa 2009. I förarmästerskapet segrade vi 2008, och leder även idag 2021 med flest segrar i mästerskapet. Prins Carl Philip började tävla 2008, och representerade stolt Postens anställda genom att åka med deras logga på bilen och på bröstet. Vi startade en Youtubekanal och fick en miljon tittare där vi rapporterade från race, test och vardag. Allt kryddat med humor och stort hjärta.
Samtidigt som detta hände åkte jag och Rickard Göransson runt på Melodifestivalen under vintern och föreläste med Annika Dopping för inbjudna anställda i Postvärlden, tusentals per omgång.
Erik gjorde något fantastiskt för teamet, motorsporten och framför allt för sina anställda. Posten fick skicka ut meddelanden om hur företagets keps såg ut då de anställda gick omkring med Flashkepsar…
Racingen är oerhört stor på ”arbetarnivå”, men cheferna på storbolagen i Stockholm missar alltid detta. De gräver först fram ”miljöproblemen” som något att använda för att säga nej till att gå in i motorsport. En STCC-bil drar cirka 60 liter miljöbränsle (ja, miljöbränsle) under en hel racehelg, och är utrustad med katalysator. Jag undrar vad en ishall drar i energi och utsläpp …?
Men Erik vågade gå förbi alla dessa argument och satsa på sina anställda. Tyvärr slutade han i juni 2009, och då försvann även Postens engagemang i racingen – och om man ska vara elak även engagemanget för de anställda. 32 000 av dem hade hejat på oss live på banorna och framför tv:n.
Erik och hans fru Maria lyckades ”lura” ner min familj till Spanien där vi numera bor grannar, han har lockat in mig i padelsporten och nästa gång vi ses ska han få råstryk i match efter match. Jag älskar att vinna, som ni vet.
Varför skriver jag den här krönikan om Snabb-Posten och Erik? Kanske för att någon som går och funderar på varför de ska satsa på racing/STCC igen kan inse att de har anställda som faktiskt och troligtvis gillar racing. Så jag hoppas 2021 är året då intresset kommer tillbaka till STCC igen. Till dess … padel!