Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.
Min helt nya Lamborghini luktade braj. En doft jag inte känt sedan jag pluggade i Boston i början av nittiotalet. Något måste ha varit fel.
Den 21 augusti 2016 hämtade jag ut en helt ny Lamborghini Huracán hos Johan på Lamborghini Malmö. En perfekt specifikation, precis som jag ville ha den. Vit med svarta fälgar. Glasruta över motorn och många andra detaljer jag ville ha.
Efter en kort vända i Malmö styrde jag kosan söderut. Målet var Italien, som väldigt många av mina resor. Först nattfärjan till Rostock, sedan autobahn mot Berlin. Vädret var varmt. Olidligt varmt, med nästan 40 grader längs vägen. Bilens luftkonditionering fick jobba på högvarv.
Strax söder om Berlin, i Potsdam, stannade jag för lunch. En typiskt tysk restaurang vid motorvägen. Efter att ha tankat mitt splitter nya fartvidunder ställde jag bilen precis utanför vägkrogen och åt lunch. Det blev en stor bratwurst, stekt potatis och sauerkraut. Det smakade gudomligt. Jag måste erkänna att surkål är en favorit för mig.
Sedan gick jag ut till bilen igen, som hade stått i den extremt gassande solen en stund. Jag öppnade dörren och satte mig. Jag hajade till. Hur var detta möjligt?
Inuti min helt nya Lamborghini var det otroligt varmt. Som i en bastu. Troligtvis över 60 grader. Det var dock inte värmen som chockerade mig. Det var en skarp söt doft jag inte känt på säkert tjugo år, men som jag fortfarande väldigt väl kände igen.
Vad i hela friden? Hur var detta möjligt? I min nya Lamborghini. Vad är det som händer? Jag steg ur bilen och öppnade passagerardörren. Konstigt. Det luktade mer på passagerarsidan. Sedan öppnade jag handskfacket. Där stank det på riktigt. Jag tog fram foldern med alla manualer. Öppnade instruktionsboken på mittuppslaget och körde ned näsan mot pappret. Pappret luktade gräs! Det var det värsta jag varit med om.
Jag lät dörrarna vara öppna för att vädra bilen, medan jag ringde till Johan i Malmö. Jag frågade honom om det var varmt i hans showroom i Malmö. Det var det. Sjukt varmt.
”Har du lust att göra mig en tjänst? Jag måste kolla en grej. Detta kan låta konstigt. Har du lust att hämta serviceböckerna från den Huracán du har i skyltfönstret? Öppna sedan instruktionsboken på mittuppslaget, kör ned snoken mot pappret och ta ett djupt andetag med näsan. Vad luktar det som?”
”Okej”, svarade Johan och lade på luren.
Det tog tre minuter. Sedan ringde han tillbaka.
”Det var det jävligaste! Fy fasen! Det här är ju helt vansinnigt. Jag måste kolla med fabriken vad det är som händer. Bilen ska självklart INTE lukta marijuana”, skrattade han.
Fyra timmar senare ringde han tillbaka igen. Jag var nu i höjd med Nürnberg på väg mot München och sedan Brennerpasset.
”Du, jag har snackat med fabriken. Det finns en förklaring till varför din bil luktar konstigt från handskfacket. I linje med Lamborghinis miljöarbete trycker de numera alla serviceböcker på miljövänligt papper baserat på hampa. Pappret kan lukta konstigt i början, framför allt om det blir riktigt varmt. Det ska dock försvinna av sig självt”, förklarade Johan.
”Okej! Då fattar jag”, svarade jag.
”Du? En grej till.” Johan pausade. ”Du är inte ensam om att ha rapporterat problemet. Tvärtom, det är mängder av kunder som hört av sig!”
Vi skrattade så vi grät. Det var bland det roligaste jag någonsin har hört. Johan hade rätt. Någon vecka senare var lukten faktiskt borta. Men om jag öppnar instruktionsboken och luktar på pappret finns doften kvar. Inte lika stark, men den finns där.
Äger du en modern Lamborghini? Ned i garaget med dig och testa!