Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.
Kära läsare, nu ska jag berätta om hur lätt det är att bli snuskigt rik som folkvald politiker i tredje världen. Det jag ska lära er är ett vanligt knep som blivit väldigt populärt bland korrupta beslutsfattare de senaste tjugo åren.
Det är i tre steg och tar minst fem år från start till mål. I slutänden fylls ett schweiziskt bankkonto på med många sköna miljoner euro.
Vi börjar med det första steget. Det svåraste, och det som kräver störst insats. Du måste få inflytande över din stad eller, ännu hellre, ditt land. Du behöver inte bli president, det räcker med att du blir en relativt anonym minister i en regering, eller högt uppsatt tjänsteman i ett departement. Det går också bra att bli borgmästare eller rådgivare i en stad.
För att nå hit behöver du engagera dig politiskt eller göra karriär inom statlig förvaltning. Detta kommer att ta en hel del tid och energi i anspråk och säkerligen kräva många år. Misströsta inte, belöningen i slutänden är enorm.
Ut och kampanja för ditt parti, bli folkvald och kämpa för din position i samhället. Målet är att hamna i en ställning där du har avgörande inflytande för beslut inom investeringar i infrastruktur.
När du väl kommit hit är det dags för nästa steg, att skapa ett enormt projekt för din stad eller ditt land. En ny motorväg, en bro eller varför inte en stor internationell flygplats? Ju större och dyrare desto bättre. Använd din fantasi. Utnyttja dina kontakter för att förankra ditt galna projekt politiskt.
Anlita gärna fina arkitektbyråer och beställ förstudier från etablerade amerikanska managementkonsulter som kan ge ditt projekt legitimitet. Självklart behöver ni den här snabbtågsförbindelsen eller motorvägen. Den är viktig för utvecklingen i din region.
Nu börjar det bli riktigt spännande. Med ett projekt förankrat politiskt behöver du finansiering. Det är viktigt att det inte går att betala med skattemedel eller existerande kassa. Projektet måste vara så stort att ni behöver extern finansiering.
Ni kontaktar en stor internationell bank, som exempelvis Bank of China, för att låna många miljarder. Banktjänstemän anländer för att diskutera villkor för lånet. Representerar du ett land utan blomstrande ekonomi kommer de kräva något i pant.
Här pantsätter du en tillgång du har kontroll över, som en hamn eller rättigheter till mineralutvinning för många år framöver. Det är skit samma vad du pantsätter, så länge lånet beviljas.
Ha! Dags för steg tre. Det viktigaste momentet, och stunden du väntat på i många år. Under förhandlingen av lånet kommer du överens med den internationella banken om en kommission på affären. Den finns inte med i några officiella avtal. Istället betalas den ut kontant till ett konto i Schweiz.
Är det ett stort projekt, som en motorväg eller flygplats, kan kommissionen vara på hundratals miljoner kronor. Grattis! Du är förmögen. Välkommen till Saint-Tropez.
Ditt land har ofta ingen möjlighet att betala tillbaka lånet. Efter bara några år kommer den stora internationella banken att kräva ägande av panten. Hamnen du pantsatt får nya ägare. Eller så får ett stort gruvbolag rätt att obegränsat exploatera ditt land i jakt på mineraler i många år framöver, utan att betala en enda krona i skatt.
Det spelar ingen roll för dig. Du är nu multimiljonär och har lämnat ditt fattiga hemland för många år sedan. Det är inte ditt problem längre. Njut av livet från terrassen i ditt pampiga hus i Genève. Dina barn studerar på dyra privatskolor i Schweiz.
Är du äcklad? Jag också. Tyvärr är det precis så här det fungerar. Visste du att Kongo är världens rikaste land, räknat till naturresurserna de har? Inget annat land i världen har så mycket eftertraktade mineraler och ädelmetaller. Nu, med den stora omställningen till elbilar, är litium en extremt viktig råvara. Utan litium, inga batterier i din Tesla. Låt det sjunka in.
Är det inte konstigt att afrikanska länder inte kan kapitalisera på sina naturtillgångar på samma sätt som exempelvis Saudiarabien? De skulle kunna ta sjumilasteg och bli i-länder på bara några decennier. Tyvärr inte. De är för evigt fast i fattigdom. Varför? Här har du svaret. Beslutsfattare sålde allt för en spottstyver för länge sedan.