Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.
Ni som läser mina krönikor vet att jag inte visste vilken bil jag skulle köpa efter att leasingen gått ut på min Nissan. Jag provkörde och letade på nätet. Jag var intresserad av en AMG-version av Mercedes Geländewagen. Jag tittade även på Audi Q8, Porsche Cayenne och VW Touareg V8, men kom fram till att jag trivs bäst i BMW X5.
Så det blev en sådan, en mildhybrid. Fullutrustad. Viktigast är dock dragkrok och bra blåtand då jag bara använder min X5 i jobbet med event i Sverige och i Spanien.
Vad är det som gör att jag just valde X5 då? Det var enkelt för mig. Jag har tävlat för BMW och anser inte att något annat bilmärke är i närheten så bra (på bana bland annat). Körglädjen, komforten, kvaliteten och förmågan att kunna dra stora kärror avgjorde. Och när man kör långt, vilket jag ofta gör, kommer man fram utvilad.
Vad jag inte visste när jag köpte min X5 var att nu kör den nästan själv. Man slår på farthållaren och sedan håller sig bilen automatiskt mellan linjerna på vägen, plus håller avstånd till framförvarande utan att jag behöver göra något.
Jag är en suvkille. Jag kommer ihåg första gången jag körde en suv. Helt plötsligt satt jag rätt, det kändes säkrare, bekvämare och väldigt mycket som ”jag”. Janne Banan blev plötsligt en del av en soffa på hjul. Vill man ha en soffa på hjul? Ja tydligen, suvsegmentet ökar både i Sverige och i världen.
2005 fick jag min första stora monstersuv, en Porsche Cayenne V8 Turbo. Jag hade just avslutat mitt tioåriga samarbete med Volvo (då körde jag XC70 privat) och anställdes av Porsche i Podiumteamet. Min Cayenne hade luftfjädring, en bra bit över 500 hästar och ett sportläge som gav sport/racingväghållning. Ingen bra bil för en gasglad racerförare som jag.
”What happens in the Cayenne stays in the Cayenne”, men telefonen gick varm på Porsches huvudkontor då folk ringde in och skrek. Jag fick några att spy och några sade att de aldrig ville åka med mig igen. Men allt detta är preskriberat och jag är så mycket mognare idag, kanske rentav gammal och trött … eller?
Efter att ha provat ett gäng olika bilar blev det i alla fall en BMW X5, och idag är jag nöjd igen. Visst, det var inget fel på den Nissan X-Trail jag hade heller. Körde 12 000 mil på tre år i Europa och Sverige. Den gjorde jobbet och den var varken bra eller dålig. Men nu är jag hemma igen känns det som.
Vad använder jag privat då? Sedan 80-talet kör jag nästan bara scooter i stan, i Sverige en Yamaha Maxter 150-kubikare från 2001, i Spanien min BMW 600 Sport från 2013.
Ni som följer mig vet att jag älskar motorcyklar och gärna kör en sådan istället för bil, men förväxla inte scootrarna med mc-körning. De är bara vardagstransportfordon, inget annat. 150 kronor i skatt, 500 kronor i försäkring och tioliterstank som räcker hur länge som helst. Man slipper leta parkeringsplats i centrum plus ingen avgift och det finns inga köer dit eller hem. Jag är förvånad över att vi i storstäder inte tagit till oss det resten av världen gjort. Prova en scooter, vetja!
Det inte många känner till är att jag har rensat upp lite i mitt fordonsliv. När racingeventen förändrades på grund av pandemin sålde jag mina eventbilar och min KTM 790 Adventure, en Nissan GT-R och en El Camino från 1972. Nu ska det fyllas upp igen när eventen rullar igång i höst. Kanske en KTM 1290 Adventure, kanske en Porsche 911 GT3, en Ferrari Pista, en Lamborghini, en Audi R8 eller en Il Tempo Gigante från Flåklypa Grand Prix?
En sak vet jag i alla fall, ingen bil går upp mot min Volvo C70 Cabriolet från 2004. Den får bli den bil man begraver mig i. Men det blir en annan krönika – till dess: Var försiktiga där ute!