Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.
När jag körde moped, bil, mc, karting och racing på 80-talet hände dödsolyckor eller svåra olyckor nästan varje år. Jag har alltid hanterat situationen iskallt, gjort mitt jobb på platsen utan att känna rädsla, stress eller förvirring. Under dessa olyckor lär man sig mycket om sig själv.
Frågar du mig nu, när jag sitter här på altanen i sommarvärmen och njuter, vad jag skulle göra om jag kom som första person till en frontalkrock med blod, medvetslösa personer, huvuden genom framrutor och brutna ben mitt ute i ingenstans? Då skulle jag snabbt svara: FÅ PANIK!
Exakt detta hände mig i slutet av 90-talet. Vi skulle åka ut till en sjöis och körde på en enskild väg med dålig mobiltäckning, någonstans vid Rörbäcksnäs nära den norska gränsen. Mitt följe åker bakom i en Volvo S40 som vi ska fotografera på Lötensjön. Det har snöat ett par centimeter tunn lätt pulversnö som ligger på vägen.
Vi kör inte fort, kanske i 60–70 km/h. Det är minus 25 grader och solen skiner, inte ett moln på himlen. Mitt på ett krön, med solen i ögonen, möter jag en gammal Mercedes. Jag håller undan mot diket på den smala vägen samtidigt som jag tittar i backspegeln och ser att bilen bakom inte syns i snöröken, och PANG, utan att någon släpper gasen frontalkrockar de precis bakom mig.
Jag ställer mig på bromspedalen och börjar springa mot de två rykande bilarna, Volvon har åkt ungefär tio meter baklänges från kollisionsplatsen, in i skogen. Mercedesen står tvärs över den smala skogsvägen.
Det är nu oerhört tyst, bara tjock rök från fronterna på bilarna som väller upp i vinterkylan. Jag stannar upp och tänker: Detta är jag inte utbildad för…
Men jag springer fram, får loss batterikabeln från polen så batteriet inte kortsluter och startar en brand, då det luktar bensin, och vätskor pumpar och sprutar åt alla håll. Jag ringer larmtjänst men kommer till Norge och försöker förklara var vi är mitt ute i vildmarken.
Jag får upp dörren på höger sida och tar mig in i bilen, får loss kvinnan som sitter medvetslös och har huvudet 5–10 cm genom framrutan, blodet sprutar överallt i bilen.
Jag börjar trassla ut mannens ben som är i småbitar och sitter fast i pedalerna, han vaknar till och skriker hysteriskt av smärta, men jag är rädd att bilen ska börja brinna och att han ska sitta fast i pedalerna så jag fortsätter att trassla loss benbitarna.
Jag får upp bakluckan, hittar deras resväskor och tömmer alla kläder över dem då det är väldigt kallt och jag är rädd att det ska ta tid för brandkår och ambulans att hitta oss. Vilket det gjorde, först efter två timmar kom de och jag fick beröm för det arbete jag hade gjort med bilarna och de skadade.
Både brandkåren och ambulanspersonalen ville ha med mig till sjukhuset efter allt jag hade varit med om, men jag sade att det var lugnt. Jag kände mig fokuserad och samlad, lite matt i knäna men kanske mer klar i skallen än någonsin. På väg därifrån, när jag efter en halvtimme kom ut på den stora vägen, stannade jag i vägkanten och började skaka och gråta hysteriskt. Då kom chocken.
När jag berättat den här historien är det många som sagt: ”Jag hade aldrig klarat det du gjorde.”
Jag tror de har fel, när man inte har något val och det inte finns någon där som kan ta ansvar tar naturen vid och ger en lugn, man blir okänslig och fokuserad, man vill helt enkelt rädda de som är skadade, man känner ingen stress eller rädsla eller handlingsförlamning, man gör det man kan helt enkelt, lugnt och metodiskt. Det tror jag naturen har gett oss.
Så här efteråt när jag skriver detta känner jag att usch, detta klarar jag inte av, men det gjorde jag, och det gör även du om du måste.
Livet spelar oss många spratt på vägen till den sista sucken, varje gång jag varit med om saker, eller hör om vänner som trillat av pinn i olika obehagliga sjukdomar eller olyckor som lurar runt hörnet, känner jag att jag vill köra fler fräna bilar, mer mc och kart, leka mer med kompisar, resa mer och träffa människor som gör mig glad.
Gör det ni också.