Flash: Att älska bilar är att ständigt tvingas ha dåligt samvete

"Motorsport och STCC var helt plötsligt den tredje mest populära sporten i Sverige efter fotboll och hockey. Folket vallfärdade till banorna och skammen, skämspåsen och argumenten att 'ingen gillar motorsport' var som bortblåst."

Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.


Redan på 70-talet när jag var en ung pöjk i Värmland kom bensinbristen, men jag var så liten att jag inte kommer ihåg detta. På 80-talet var bensin fortfarande ofarligt. Bilar slapp ha katalysator och spydde ut lukter och gifter obehindrat. 

Vi tvättade gokartar och formelbilar med högtryckssprutor fyllda med bensin för att få dem rena efter varje körning. Helt galet, med facit i hand. Men ännu var man inte en "dålig" människa för att man gillade bilar och motorsport. Visst, folk tittade på oss som folk tittar på de unga som kör A-traktor idag. Vi var inte helt rumsrena. 

Tv på den tiden var bara SVT och de hade bestämt att motorsport inte var något som det svenska folket gillade. Hade de orkat prata med andra i världen som sände motorsport hade de fått reda på att sporten var stor för dem. Men i Sverige, nja. SVT bestämde att inte visa eller ens berätta om motorsport – om ingen körde ihjäl sig förstås.

Nu körde man ihjäl sig ofta på 70- och 80-talet, så var man intresserad fick man i alla fall se krascher med jämna mellanrum, men tävlingsresultaten berättades sällan.

På 90-talet började saker att ändra sig, bland annat blev Porsche och andra sportbilar populära på riktigt, motorsport var fortfarande på skuggsidan men nu började det bli okej att i alla fall gilla bilar på gatan. Amerikanska bilar hade kraschat värdemässigt under 80-talet men då det faktiskt började bli okej att gilla bilar ökade värdet.

1993 köpte jag en Mustang Cab -66 för 30.000 kronor och sålde den några år senare för 120.000 utan att ha gjort något annat än tankat den. 

Vägarna fylldes av sportbilar och amerikanare, och bilträffar blev populära igen.

Motorsporten fick mig i STCC, Rydell i BTCC och Kenny Bräck i Indy 500. SVT sände och 1,5 miljoner människor bänkade sig för att se och höra Johan Thorén säga "Välkommen till världens bästa touring car-mästerskap".

Tyskar, italienare, engelsmän, irländare, norrmän, danskar och finnar tävlade i det svenska mästerskapet STCC. Motorsport och STCC var helt plötsligt den tredje mest populära sporten i Sverige efter fotboll och hockey. Folket vallfärdade till banorna och skammen, skämspåsen och argumenten att "ingen gillar motorsport" var som bortblåst, och nu snackar vi slutet av 90-talet, början av 2000-talet.

Vad har hänt till 2021 då? Skammen är tillbaka och medierna har återigen bestämt sig för att "ingen gillar motorsport".

Det har resulterat i att småklasser som ingen bryr sig om slåss med STCC om småsmulor på frukostbordet. Idag har däremot bredden och amatörsporten växt och bandagar för de som köpt sig en Porsche, Ferrari, Renault Clio eller någon annan lite roligare standardbil är grymt populära.

Formel 1 undantaget ser det mörkt ut för motorsporten. Miljödiskussionen ligger som en våt filt över allt. Företag vågar inte sponsra motorsport på grund av miljöskäl, så där har vi backat tillbaka till 80-talet.

Vad ville jag säga med den här krönikan då? Inte ett skit, förutom att detta med gilla bilar inte är någon enkel historia i Sverige. Nu går vi och badar!