Peter: ”Houston, vi har ett stort och väldigt obehagligt problem”

"Har du lust att messa mig en bild på kartan över Polen, zonen väster om Poznan mot Berlin? Skicka även inflygningskort och karta över flygplatsen i Poznan är du snäll."

Peter: ”Houston, vi har ett stort och väldigt obehagligt problem”
Vår krönikör älskar att flyga, men första resan i hans Glasair blev spännande.

Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.


Jag älskar att flyga. Det är det bästa jag vet. Inget slår känslan att för egen maskin ta sig mellan två flygfält. Jag har haft cert i snart tjugo år och gjorde utbildningen parallellt med mina studier vid högskolan i Kalmar. 

En stor dröm har alltid varit att äga ett eget flygplan. Möjligheten kom under sommaren 2014. Jag hittade ett litet Glasairplan som jag slog till på. Ingen större kostnad, cirka 350 000 kronor tror jag priset landade på. Begagnade flygplan står och skräpar i varje hangar i världen. Du kan få en begagnad Cessna för 150 000 kronor utan problem.  

Nu kom den stora dagen. Jag skulle hämta flygplanet och flyga hem det till Polen. Först blev det Ryanair från Poznan till Skavsta. Sedan taxi till Linköping, där planet stod. Köpeskilling och kontrakt var redan klara. Som sig bör. Enligt gammal tradition betalas alltid flygplan innan de lämnar flygplatsen med sin nya ägare. En kort stund senare var jag redan i luften. Tanken var att vara tillbaka i Poznan redan samma kväll. 

En timme senare landade jag på Sturups flygplats. En liten bensträckare, kisspaus och full tank. Nu var det dags för nästa del av resan, den som skulle ta mig över Östersjön till Polen. 

Efter starten från Sturup styrde jag kosan mot Bornholm och sedan rakt söderut. Bra tryck i kärran, jag nådde höjd fort, och marschfarten var på nästan 150 knop. Något helt annat än en trött gammal Cessna, tänkte jag. 11 500 fot under mig var Östersjön nästan spegelblank. En hel del båtar, det flesta fraktfartyg. Jag öppnade en flaska Loka citron och åt en kexchoklad jag köpt på Sturup.

Strax efter Bornholm blev jag överlämnad till polsk trafikledning. Hej då Sverige och dobry wieczor Poland över radion. Inga konstigheter. Än.

Navigation skedde med hjälp av programmet SkyDeamon på min iPad. Det funkade utmärkt. Rutten hade jag programmerat kvällen innan och den visades på skärmen, tillsammans med en karta. Väldigt smidigt. iPaden hade en egen hållare på instrumentpanelen.

En kvart senare var jag äntligen över polskt fastland. Det var då det hände. Det som absolut inte fick hända.

Houston. Vi har ett jättestort och väldigt obehagligt problem. 

Min iPad överhettade och stängde helt plötsligt av sig själv. Varje pilots mardröm var nu min verklighet. Det här var absolut inte bra. Det som gjorde saken betydligt värre var att jag, dum som jag var, inte hade några papperskartor över Polen med mig som backup. Svenska kartor hade jag. Men inte för Polen. Jag hade inte hunnit skaffa dem än. 

Situationen var bekymmersam. Vad skulle jag göra? Kontakta trafikledningen och förklara mitt läge. Kanske. Eller? Det var bara 25 minuters resa kvar. Skulle jag chansa?

Jag bestämde mig för att flyga vidare. Satte kursen på 165 grader. Planen var nu att hitta den jättestora motorvägen mellan Berlin och Poznan och sedan helt enkelt följa den mot staden. 

Ett par minuter senare fick jag dock en mycket bättre idé. Jag slog igång min mobiltelefon för att se om jag hade täckning. Det hade jag! Välkommen till T-Mobile Polska. Bra täckning var det också, nästan fulla pluppar. 

Jag skickade ett sms till min gode vän Roland, helikopterpilot i Poznan. 

"Hej Roland! Är du möjligtvis i hangaren? Skulle behöva ha hjälp med en grej. Rätt akut, svara fort är du snäll."

Jag fick svar inom en halv minut.

"Hej Peter! Yes, är på kontoret. Vad gäller saken?"

"Har inte tid att förklara, men har du lust att messa mig en bild på kartan över Polen, zonen väster om Poznan mot Berlin och Stettin? Skicka även inflygningskort och karta över flygplatsen i Poznan är du snäll."

Det tog fyra långa minuter. Sedan kom räddningen. Roland messade bilder på de kartor jag behövde. Viktigast var inflygningskortet till flygplatsen i Poznan med alla radiofrekvenser. Det blev en hel del zoom-ande på den lilla telefonskärmen, men det funkade faktiskt rätt bra ändå. 

Tjugo minuter senare landade jag i Poznan. En helt perfekt landning som bara är möjlig sent på kvällen en sommardag. En underbar känsla. Jag parkerade planet på plattan och promenerade genom terminalen för privatflyg.

Väl hemma gick jag inte ens upp i lägenheten. Istället blev det en liten bar som låg i bottenvåningen, där jag var stammis. Jag slog mig ned vid bardisken och beställde en kall polsk öl. 

"Läget?", frågade bartendern Janusz. 

"Du kommer inte tro vad som hände mig i kväll", svarade jag.

Den här texten publicerades först i auto motor & sport nr 2/2021.