Detta är en krönika, först publicerad i F1- & Indycar-magasinet 2022. Innehållet är skribentens egen uppfattning.
Formel 1-säsongen drar igång igen och kollar man snabbt på tiderna från de första testdagarna i Barcelona tänker man att det ser ut precis som vanligt med Mercedes och Red Bull i topp. Jag gjorde det tills jag började rota i och analysera all data vi fick in från testerna.
Tittar man närmare på däckstinter, deltatider och sedan räknar om de bästa varvtiderna för varje enskild förare kan man utläsa helt andra resultat. Men ser man över en längre tids förbättringar är det ett annat stall som ser ut att hamna i topp i år.
Även om jag är opartisk när jag bevakar F1 har jag länge varit ett Ferrarifan i smyg. Rättare sagt sedan Kimi Räikkönen tog VM-titeln 2007. Varje år sedan dess finns det en gnutta hopp om att Ferrari ska vinna igen. Det är något speciellt med passionen för sporten som för hela Italien samman, som inte finns någon annanstans.
Åren har gått och ibland har det sett bra ut, men faktum är att det alltid fattats något för att italienarna ska kunna sätta ihop en hel säsong. Är det inte brister i ledningen har det varit brist på fart i bilen eller att man tänjt gränserna för långt. Ferrari slapp billigt undan efter säsongen 2019 när man togs fast för att ha kört motorn på ett sätt som inte var tillåtet enligt reglerna.
FIA och Ferrari gjorde upp i hemlighet, skrotade det motorkonceptet och sedan dess har den italienska stoltheten fått nöja sig med en blandad kompott av ströpoäng och fåtalet pallplaceringar.
Men stallchefen Mattia Binotto lade fram en flerårsplan redan i början av 2020 års säsong, där 2022 var det realistiska målet för att slåss om VM igen.
Och när Ferrari presenterade årets bil slog man F1-världen med häpnad med sin modiga design. Sidepodsen liknande inget som något annat stall hade vågat sig på, och fick till och med designgeniet Adrian Newey att höja på ögonbrynen. Italienarna skröt om hur välpaketerat det nya motorpaketet var och hur många fler procent mer effekt man får ut trots det nya E10-bränslet som införs denna säsong.
Ferraris förmåga att vinna en ny titel sedan de tog konstruktörs-VM 2008 beror inte bara på motorprestanda. Hela stallet har ändrats betydligt de senaste åren, både genom att ta bort svagheterna och att sedan anpassa sig till utmaningen att agera under ett budgettak.
Tillsammans med Mercedes och Red Bull är Ferrari det stall som har tvingats göra de största förändringarna efter införandet av taket. En serie av omstruktureringar som gjorts i Maranello de senaste åren ger kanske en bild av ett stall i ett växlingsläge. De blev tvungna att anpassa sig till budgettaket och skulle samtidigt anta utmaningen med fortsättningsbilen från 2020 som man tävlade med ifjol.
Köp F1- & Indycar-magasinet 2022 här!
Den här artikeln kommer från auto motor & sports F1- & Indycar-magasin 2022.
Just nu kan du beställa tidningen tillsammans med 6 nummer av tidningen och 3 månaders digital Premium för endast 199 kr plus porto!
Nu har man en mer logisk teknisk ledning i stallet och samtidigt har man tryckt på att förbättra stallets infrastruktur.
Detta innebär bland annat en toppmodern förarsimulator vilken infördes förra säsongen som en supportfunktion till tävlingshelgerna, och den användes för första gången i samband med loppet i Jeddah. Det har även varit fokus på att förbättra tillförlitligheten med simuleringsverktyg, efter att man har kommit på efterkälken de senaste åren.
Och små förändringar av depåstoppen som gjorde att de lyckades slipa ner snittiden för ett depåbesök med 0,2 sekunder från 2020 till 2021 och då blev tredje bäst i F1 enligt dem själva. Redan dessa faktorer gjorde att de tryggt kunde sluta på tredjeplats i VM förra året.
Men kan årets bil leverera på banan? Kokar man ner varvtiderna så de blir jämförbara oavsett vilket däck de satte tiden på, samt räknar bort den mjukaste gummi-blandningen eftersom den inte används i säsongens race på samma bana, får man helt annat resultat. Ferrarin med Charles Leclerc var snabbast!
1. Ferrari: 1.18,689 (Leclerc)
2. Red Bull: 1.18,756 (Verstappen)
3. McLaren: 1.19,288 (Ricciardo)
4. Mercedes: 1.19,538 (Hamilton)
5. Alpha Tauri: 1.19,638 (Tsunoda)
6. Aston Martin: 1.20,224 (Vettel)
7. Alpine: 1.20,242 (Alonso)
8. Williams 1.20,318 (Albon)
9. Haas 1.20,512 (Mazepin)
10. Alfa Romeo 1.20,855 (Zhou)
Varvtiden monegasken satte gjordes dessutom på det tredje varvet av en stint på sjutton varv vilket säger att bilen var rejält tung och det finns ännu mer tid att hämta när bilen ställs in för ett kvalvarv.
Noterbart är att Mercedes ligger först på fjärde plats bakom Red Bull och McLaren. Visst, nu är det bara teoretiska varvtider. Men räknar man in hur Ferrarin betedde sig runt banan gick den smäckert och snabbt. Leclerc kunde lätt attackera med bilen in i kurvorna och den svarade enormt bra, vilket också reflekterades i varvtiderna.
En sak som märktes väl på Ferrarin var hur aggressivt den lät när föraren tryckte på gaspedalen. Leclerc kunde bestämt mata på med gasen – mer än vad någon annan bil och förare lyckades med. Detta gör att man får en känsla av att bilen redan fungerar mycket bra.
Ferraris mål förra året var att komma trea men i år är högsta prioritet att slåss om titeln. Man har tagit de rätta stegen och mycket har ändrats till det bättre i Maranello de senaste åren. Och en sak är säker. Med Charles Leclerc och Carlos Sainz har man rätt förarduo för att göra det mesta av en tävlingsvinnande bil. Det är därför Ferrari kommer att vinna i år.
OM SKRIBENTEN
Christoffer Lindén är ackrediterad F1-journalist på finska Vasabladet och flerårig medarbetare i auto motor & sports F1-tidning.