Detta är en krönika, först publicerad i F1- & Indycar-magasinet 2022. Innehållet är skribentens egen uppfattning.
Fjolårets F1-säsong var den sportsligt bästa på minst en evighet. Kanske två.
Däremot har offseason sedan målflaggan föll i Abu Dhabi varit helt outhärdlig för alla med IQ över amöbans. Åtminstone om man har följt det toxiska diskussionsklimatet på nätet.
En spegling av de olycksaliga omständigheterna kring titelkampens avgörande, visst, men också en konsekvens av att många av oss numera lever skrämmande stora delar av våra liv online. Dessutom verkar vi ha obegränsat med tid att tjafsa med folk vars åsikter vi inte delar. Det är en olyckligt explosiv kombination.
Denna vår ständigt uppkopplade grälsjuka – på nätet finns det ALLTID någon att bråka med – har såklart även goda aspekter. De kan man hålla akademiska demokratiseminarier kring på valfri högskola. Jag vet, jag håller själv sådana ibland.
Men samtidigt får vi inte glömma att vi ofta blir lite dumma i huvudet online.
Det är synd, för i längden spelar våra digitala tjafs ingen roll. Det är våra upplevelser i kött och blod som faktiskt räknas.
Den första gången som jag åkte – kördes – runt en Formel 1-bana var 1985. Jag var elva år och satt i baksätet på farbror Gábors ljusbajsbruna Wartburg med tvåtaktsmotor.
Det var i Ungern, på Hungaroring. Ganska exakt ett år före det första ungerska GP-loppet i modern tid. 1936 hade man förvisso hållit Budapests Grand Prix på en stadsbana anlagd i huvudstadens berömda stadspark, men det var före järnridån som obönhörligt delade Europa itu.
Farbror Gábor var förstås inte min fars bror. Han var min mors kusins man. En småföretagare på orten med ett enormt kontaktnät. När vi kom puttrande i hans monstruöst fula östtyska bil behövde han bara morsa på grindvakten för att vi skulle släppas in på området för att ta ett varv. Banan var inte färdigbyggd sommaren 1985, men bansträckningen var anlagd och provisoriskt asfalterad på den åker som tusentals svenska F1-fans varje år vallfärdar till numera.
Det blev ett helt oförglömligt minne.
Snart 40 år senare kan jag fortfarande frammana känslan av det sträva Wartburgsätet mot mina bara ben, och den svindlande känslan av att befinna mig på en plats där alla mina barndomshjältar – Prost, Lövis, de Angelis – snart skulle göra upp.
Köp F1- & Indycar-magasinet 2022 här!
Den här artikeln kommer från auto motor & sports F1- & Indycar-magasin 2022.
Just nu kan du beställa tidningen tillsammans med 6 nummer av tidningen och 3 månaders digital Premium för endast 199 kr plus porto!
Farbror Gábor är död sedan några år – en diet av vitt vin och ungerska Sophinae-cigaretter tog till slut ut sin rätt – men jag minns fortfarande tydligt hans röst, där han satt bakom den stora, tunna plastratten och skröt stolt om att självaste Niki Lauda skulle komma och tävla på ”deras” ungerska bana. (Han visste förstås inte att den österrikiske fixstjärnan redan beslutat att kasta racinghandskarna efter 1985 års besvikelse till säsong.)
Året därpå var jag naturligtvis tillbaka för premiärloppet. Jag stod där med näsan tryckt mot staketet och fick för första gången uppleva hur dåtidens turbomonster bokstavligt talat fick marken under våra fötter att skälva. Jag är rätt säker på att Derek Warrick i en Arrows-BMW var det första F1-ekipage som jag såg live när det exploderade förbi mig.
Jag har tappat räkningen över antalet F1-race jag sett på plats sedan dess men det spelar ingen större roll. Inget som jag har upplevt kan egentligen mäta sig med Derek Warricks hästspark i bröstet där och då 1986. Exakt så djupa spår sätter fysisk erfarenhet. Känslan av att ha varit på plats.
Det skulle dröja drygt tjugo år innan jag återigen fick chansen att åka runt en F1-bana. Det var på en mediagrej i samband med sommartester på Hockenheim 2007.
Lewis Hamiltons fantastiska rookieår, och Kimi Räikkönens mästerskapssäsong – ett oförglömligt F1-år, absolut, men det minne som jag vårdar mest ömt från 2007 är mitt enda varv runt den klassiska – om än kastrerade – tyska banan.
Inget ont om farbror Gábors körskicklighet, men min chaufför denna gång var ett rejält uppköp jämfört med den ungerska släktingen: Mattias Ekström – en av de absolut bästa bilförare som detta land har producerat. Dessutom åkte vi i hans privata Audi A8 – även den ett bra steg upp jämfört med Wartburgen.
Inte heller denna gång var det självklart att vi skulle ut på banan. F1-tester är allvarliga grejer med tajta tidsscheman att hålla – inte läge att släppa ut kreti och pleti plus kamerateam på banan. Hade det inte varit för Ekströms legendarstatus i DTM hade vi förmodligen aldrig släppts ut. Men Janne Blomqvist viftade med våra mediapass och Ekström tog ett snack med banchefen, och vips hade vi banan för oss själva medan F1-folket åt lunch.
Jag har kört en del snabba bilar och jag har åkt med en del duktiga chaufförer – men minnet av hur Mattias trakterade A8:an runt sin hemmabana är något av det mäktigaste jag någonsin kommer att ha upplevt när det är dags att summera jordelivet. En mästare i perfekt harmoni med sin maskin. Dessutom pratade han oavbrutet.
Återigen: Ett rent fysiskt minne som etsat sig fast i kroppen. Ränder som aldrig kommer att gå ur.
Jag sitter faktiskt på ett tåg på väg till Hamburg när jag skriver detta, för att hämta en sommarbil som jag köpt osedd. Jag reser fritt, gränserna är öppna. Frukostcappuccinon på Köpenhamns central var så gott som perfekt.
Samtidigt har vi återigen krig i Europa och en ny militär, ekonomisk, och politisk mur har över en natt delat vår kontinent itu.
Tanken svindlar, men plötsligt finns det ett tydligt före och ett tydligt efter. Ett tydligt här, och ett tydligt där.
Här är jag del av ett gränslöst Europa, en kontinent som till stor del bygger på en underförstådd, ömsesidig tillit mellan främlingar. Det är det som gör att jag kan skicka iväg en kvarts miljon till en tysk bilhandlare och vara rätt säker på att inte bli blåst.
Detta är inte normaltillståndet. Detta är ett gyllene undantag i mänsklighetens historia.
Ta det inte för givet.
Passa istället på att resa ut och njut, upplev all den fred, frihet och välstånd som vi ännu har. Framför allt vill jag föreslå att du loggar ut från onlineforumens permanenta skitstorm och istället passar på att se Formel 1 på plats. Ta med dig dina barn och låt dem få uppleva hur F1 faktiskt känns. Hur F1 faktiskt luktar. Hur det är att få en F1-spark i bröstet.
Allt är bättre live. Speciellt om alternativet är att vara lite dum i huvudet online.
OM SKRIBENTEN
Gergei Farkas är sedan många år motorsportskribent i auto motor & sport och medarbetare i F1-tidningen. Han medverkar även i Indypodden. Till vardags är han lektor i framtidsstudier.