Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.
Min son fyllde 18 år i slutet av mars. Eftersom jag projicerar mig själv på honom tänker jag att han är oerhört ivrig att ta körkort. Redan i julas köpte jag en bil åt honom med manuell växellåda så att han skulle kunna börja övningsköra.
Det blev en Fiat 500 Abarth, en tuff liten småbil som fortfarande känns väldigt italiensk, det vill säga att max hälften av funktionerna i bilen fungerar, oftast olika varje gång man startar den.
Den blev dock stående rätt länge. Stressen jag kände över att vi behövde ut och köra kände inte alls min son utan han tog det med ro medan jag jagade upp mig mer och mer över hans bristande intresse.
När jag frågade om han bokat uppkörning svarade han lugnt: ”Det är fullbokat, men jag har fått en tid i juni.”
”I JUNI? Det är ju tre månader efter att du fyller!” Jag höll på att dö när jag fick vänta tre veckor efter min födelsedag för att få en uppkörning. Då inte på grund av köer utan för att jag lyckats bli framavlad i juletider. Jag sade ingenting till honom naturligtvis men inombords kokade jag och undrade om brevbäraren hade varit framme. Vad är detta?
Jag gick ner till den lokala körskolan och köpte ett lektionspaket åt honom. Jag frågade hur många lektioner som är normalt och de svarade: ”Snittet brukar ligga på mellan 30 och 40.”
Jag tyckte det lät mycket men sade: ”Okej, vi tar 40 så är vi på den säkra sidan, vad kostar det?”
”840 kr per lektion”, fick jag som svar. 840 kr! 840 x 40 är en bra bit över 30 000 kr, så med alla riskkurser och så vidare kommer det här ju är sluta på 50 papp!
”Nej, jag skojade bara”, sade jag, ”jag tar tio, jag är mer eller mindre körskolelärare själv så jag löser resten.” Herregud, hur har folk råd?
Teorin skrevs dagen efter födelsedagen och klarades såklart felfritt eftersom han är ett geni, och när de första lektionerna på körskolan var avklarade började vi faktiskt köra lite.
”Jag är ju helt värdelös på att sitta bredvid, också med extremt erfarna chaufförer …”
Det var precis så hemskt som jag hade föreställt mig. Inte för att han körde dåligt, tvärtom, men jag är ju helt värdelös på att sitta bredvid, också med extremt erfarna chaufförer. Även om jag sitter i passagerarstolen bredvid någon som vunnit Porsche Carrera Cup 18 gånger hjälper jag till med bromsen och tänker att det ska gå åt helvete i varenda kurva.
Jag är heller inte världens mest pedagogiska människa kan nog de flesta som känner mig skriva under på. Ska jag på en 300-mils bilsemester med någon kör jag allt som oftast alla 300 milen själv. Jag är kass på att sitta bredvid helt enkelt, kontrollbehovet vinner över förnuftet.
Så när jag ska sitta med min son som jag älskar mer än något annat i bilen blir det lite ansträngt. Jag skäller för att han gör misstag som är helt rimliga att göra när man precis börjat, jag får hjärtattack när en annan bil ligger lite för nära och stressar honom, jag sitter beredd med handbromsen i varenda situation som kan tänkas gå på tok, och är jag stressad blir naturligtvis min son stressad och stämningen blir därefter.
Vem vill ha en skrikande gubbe i örat när man försöker göra något man aldrig gjort förut? Det är inte heller så att körningen blir bättre av att jag sitter och skriker. Därav har det inte blivit så mycket kört.
Jag gick istället lite lätt skamsen ner till körskolan och beställde det stora paketet. Jag tänker att relationen till min son är värd mer än allting i hela världen, och utan tvekan värd kostnaden för några extra körlektioner.
Om tre veckor är det dags för uppkörning. Då får vi se om körskolan har gjort sitt jobb. Egentligen tvivlar jag inte, han är ju min son, och utan mig klarar han vad som helst.