Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.
Jag hade nyligen min bästa filmupplevelse. I en bil. Och då menar jag inte genom de Youtube- och Netflixappar som numera finns i en del nya bilar. Jag var på bilbio, som anordnas av Stockholms Filmfestival för andra sommaren i rad. I år hade de riggat upp den 80 kvadratmeter stora skärmen bredvid Solvallas travbana utanför Stockholm.
Planen var egentligen att se Quentin Tarantinos Once upon a time in Hollywood eller det högoktaniga dramat Drive, men jag fick förhinder. Istället blev det The Shining. Filmen handlar inte som man kan tro om bilputs, utan är ett mästerverk i skräckgenren från 1980 av Stanley Kubrick. Där Jack Nicholson gör en av sina bästa roller.
Hade det inte varit för att det var ett uppdrag i tjänsten hade jag ställt in. The Shining är nämligen en film jag undvikit i alla år tillsammans med titlar som Papillon och Apocalypse Now. De är alla över två timmar långa och eländiga, fast på olika sätt. I The Shining har jag aldrig lyckats ta mig förbi scenen där blodet forsar ur hissarna på The Overlook Hotel. Men nu hade jag inget val.
Föreställningen var fullsatt. 130 bilar hade parkerat framför skärmen i prydliga rader. Teslor. Pickisar. Ford Escort-cabbar. Familjebussar. V70. Cayenner. Multikulturellt och en bra blandning av gamla och unga bilar. Vissa stod med bakluckan öppen mot skärmen och hade kurat ner sig under mysiga täcken.
Vi hade förvisso kunnat göra samma sak eftersom vi också hade en kombi, men för att jag skulle ha en chans att ta mig igenom filmen var strategin att hålla dörrarna låsta i 2 timmar och 26 minuter. I mugghållarna stod läsk och förvaringsfacken var fyllda med popcorn och lakrits.
Bilvalet för kvällen var mer slump än skicklighet, en Mercedes C 300 e som var utrustad med sportstolar som går att justera i sjuttioelva olika ledder. Jag var ganska nöjd över att ha en laddhybrid med ett 25 kilowattimmar stort batteri just denna kväll eftersom jag då kunde ha elmotorn igång hela filmen och på så vis både köra AC och sätesvärme samtidigt. Sådan komfort har jag aldrig haft på bio och det hade inte gått i en vanlig bil eftersom tomgång är förbjudet på utomhusbio.
Vi rattade in 98,1 MHz för att få in ljudet i kupén och fällde stolsryggarna i solstolsvinkel. Sportstolarna slöt om coronakilona skönare än alla biostolar jag någonsin suttit i. Allt var perfekt förutom spåret efter fiskmåsens dåliga etikett. Den vita sörjan satt i mitten av vindrutan. Tack och lov kom personalen till undsättning med papper och fönsterputs. I sin första hjälpen-väska hade de även startkablar redo – ifall att.
Atmosfären var så där mysig som den kan vara när många människor gör saker ihop. En gemenskap, men utan andras godisprassel och popocornsmaskande ljud. Varje gång Jack Nicholsons galna blick syntes på storskärmen satt jag med fingret på startknappen, redo att köra därifrån. När det blev läskigt drog jag ner solskyddet och tystade honom med volymvredet. Men inte ens i scenen där han är ute efter sin son och hustru och skriker ”Here is Johnny!!!” genom det hål han gjort i dörren med hjälp av en yxa blev jag rädd.
Faktum är att jag hade en av de bästa filmupplevelserna på länge och jag är helt övertygad om att det hade med bilen att göra. Kupéns kokongkänsla, stolarnas sköteslika skulptering. Surroundljudet från Burmester. De låsta dörrarna. Tillsammans med andra men ändå enskilt. Inga störande element. Ett absolut ”här och nu”.
Detta var min första bilbio men absolut inte min sista. Till nästa gång ska jag se till att ha rengjort rutan innan. Ha kollat hur man kopplar bort DAB-radion eftersom det ger en liten men störande ljudfördröjning. Eventuellt skulle jag välja en bil med ännu större vindruta och högre markfrigång för att inte riskera skymd sikt av framförvarande fordon. Och att ha en eldriven bil känns givet, just för att kunna hålla AC och sätesvärme igång. Under dessa förutsättningar kanske jag till och med kan ge Papillon och Apocalypse Now en ny chans.
Så nästa gång du vill göra något romantiskt med din partner eller överraska någon med det lilla extra ta med dem på bilbio, det kommer bli en upplevelse ni sent ska glömma – jag lovar!