Cathie Björk: Laddhybridernas uppgång och fall

2030 kommer en laddhybrid vara lika intressant som en bil kompletterad med häst skulle ha varit 1915. Utifall bensinen skulle ta slut.
Annons

Cathie Björk: Laddhybridernas uppgång och fall

Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.


Sverige och Belgien skiljer sig från övriga länder i EU. Vi är nämligen de som än så länge köper betydligt fler laddhybrider istället för rena elbilar. Så kan det bli när landet mellanmjölk får välja.

Men varför har det blivit så? Det finns nog flera anledningar. Stimulanser, bensinpriser och mognad är troligen några. Det sistnämnda är kanske det jag förvånas över en aning. Vi svenskar brukar vara för ny teknik och snabba på att haka på innovationer. Men inte nu. Nä-E!, som Dynamit-Harry skulle ha sagt.

Liksom övriga EU är jag inte heller särskilt imponerad av laddhybrider. Visst fyller de en viktig funktion för många och jag är övertygad om att laddhybrider blir inkörsporten till en ren elbil lite senare i livet. Så långt är allt gott och väl, och på det viset har de givetvis ett existensberättigande. Men i övrigt är laddhybrider en kompromiss man helst skulle vilja klara sig utan. 

Varför då?! Det är väl bra att köra på el så mycket det går? Ja, och det är just där det hela faller. Givetvis inte för att man delvis kör på el, men för att man måste bygga in dubbla drivlinor. Vill vi ha ännu mer dyr teknik för att kunna få futtiga tre–fem mils elkörning på resan till fjällsemestern?

Anledningen till att jag måste nämna fjällsemestern är att det jämt är den långresan som kommer på tal när elbilsskeptikerna (oftast med noll erfarenhet av elbilar) ska argumentera för laddhybrider. Dessutom verkar det ju vara helt omöjligt för dem att planera in att ta en bensträckare och en bit mat vid en laddstation. Det enda som faktiskt behövs för att lösa den där fjällresan. Tur och retur.

Nä! Jag måste kunna köra 70 mil i sträck. Det gör jag alltid! 

Men du. Om det är så jäkla jobbigt att åka bil och umgås med familjen så att du måste få 70+ mil avverkade så snabbt som möjligt (utan stopp är argumentet) kanske du ska ta och fundera över din familjesituation istället? (Är familjelivet bra borde du ändå inte köra mer än fyra timmar i sträck.) 

Tillbaka till laddhybriderna. Jag har tidigare hävdat att 2030 kommer en sådan vara lika intressant som en bil kompletterad med häst skulle ha varit 1915. Utifall bensinen skulle ta slut.

Att laddhybriderna blivit så populära beror givetvis på skattesystemet (mätmetoden) som är ett stort skämt. Hur man kan klassa in en del av dessa som miljöbilar (med låg skatt som följd) är en stor gåta för de flesta (till och med petrolheads).

Som systemet fungerar idag skulle man kunna sätta en liten elmotor på en finlandsfärja och klassa in den som miljöbåt trots att man mestadels kör på olja. Nu ser man dock över systemet för klimatbonus, så framtiden lär inte gynna nuvarande laddhybridsuvar på samma generösa sätt.

Men jag pendlar ju på el med min hybrid. Jag laddar hemma dessutom och det fungerar jättebra, säger en del. Grattis! Din nästa bil lär bli en ren elbil nu när du fått smutta på framtiden. Då kanske du upptäckt att det inte finns någon anledning att ha kvar den där ineffektiva tekniken från 1900-talet under huven? Den där gamla tekniken som vi vant oss med att man ska tanka dyrt, serva dyrt och som inte heller är särskilt vridstark från start. Jo, men när vi åker till fjällen … Suck.

En till anledning till varför laddhybriderna kommer att vara en parentes i bilhistorien är att de inte är ekonomiskt konkurrenskraftiga. Det säger sig självt att dubbla drivlinor i en bil blir dyrare. Kan man räkna hem den kostnaden med 1 500 mil per år och i bästa fall hälften (jo tjena) på ren el? Nej. Det är nog snarare den där ”tjock-tv”-effekten som spelar in för de som trots allt betalar mer för att få köra en laddhybrid.

”Det största uppvaknandet kommer troligen för den som har en gammal laddhybrid om fem–tio år.”

Det känns helt enkelt lite mer ”platt-tv” och är dessutom lite mer samvetsbefriande att veta att bilen ibland går på el. Greenwashing på individnivå? Miljöargumentet är nog det som vi historiskt reflekterat väldigt lite över eftersom vi har varit vana med avgasrör i över 100 år.

Jag har dock på känn att Covid-19 har lyft upp ren luft på agendan hos många fler. Speciellt när de som levt i avgasfyllda megastäder faktiskt fått en glimt (bokstavligen) av hur ren luften skulle kunna vara tack vare den nedstängning som många länder gått igenom. ”Blue sky is coming” har en kinesisk elbilstillverkare som slagord. Kanske har vi för blå himmel i Sverige för att motivera oss att ta det nödvändiga steget?

Det största uppvaknandet kommer troligen för den som har en gammal laddhybrid om fem–tio år. Anledningen är enkel: Är det helt orimligt att anta att om man som biltillverkare inte klarar av att producera egna rena elbilar, kan man knappast heller ha bra kunskap och erfarenhet av att bygga eldrivlinan i en laddhybrid? Med andra ord kan vi anta att man inte har så bra koll på batteriet och dess spänningsreglering samt hur temperaturstyrningen ska fungera.

Om det antagandet är sant kan vi lätt förstå att det inte blir mycket batterikapacitet kvar i laddhybriden efter ett antal år. Det blir lite som att ha den där platt-tv:n, men nu efter fem år har fjärrkontrollen redan börjat strula.

Ett annat exempel på vilken chansning en laddhybrid kan vara får man om man läser artikeln om Reza i DN (17 maj 2020). Han som gjort just det som många hoppas kunna göra med sin laddbara bil – nämligen att köra på el så mycket det går. Reza laddar hemma och kör många kortare sträckor ofta med sin Kia Niro Plug-In Hybrid. Han tankar hemskt sällan. Vid första servicen sade de på verkstaden att han inte skulle köra på el när motorn var kall … Han hade nämligen fått bensin i motoroljan. 

Den tanken har slagit mig också. Hur bra är det att köra på el i minus 20 grader och så plötsligt drar bensinmotorn igång. Kanske i hög fart dessutom. Känns som att be om bekymmer. Och en laddhybrid kommer garanterat att bli väldigt dyr att reparera.

Kia hävdar att med de relativt täta serviceintervallerna på ett år (eller 1 500 mil) borde detta inte utgöra någon fara för bilen, men man förstod ändå inte hur det kunde komma in bensin i motoroljan. Bilen är byggd för att klara all typ av körning. De antar att det är körmönstret som är orsaken (trots att de inte förstår varför). Om motorn nästan bara går kall kan motoroljan spädas ut, konstaterar man.

Det ska bli mycket intressant att se hur dessa bilar överlever tio svenska vintrar. Vi har nog bara skrapat på ytan av laddbara bilar som kommer behöva omfattande reparationer i framtiden. Uppenbarligen är det inte bara elhybridbatteriets lilla kapacitet som kan bli ett problem med tiden – utan ganska snabbt kan bensinmotorn också bli ett sådant. Dubbelt upp. Vem vill köpa en begagnad?

Givetvis har inga andra tillverkare stött på detta, enligt artikeln. Man har inte heller utfärdat några rekommendationer likt Kiaverkstadens uppmaning om att inte köra på el när motorn är kall. 

Detta kommer givetvis att bli allmänt känt om det blir ett vanligt bekymmer i framtiden. Därmed kommer också andrahandsvärdet att bli därefter. Summa summarum kan det bli dyrt både för nybilsköparen och begagnatköparen. 

Är du fortfarande sugen på en laddhybrid för att spara några tusenlappar i sänkt bensinförbrukning och skatt? Att en laddhybrid kommer att svida i plånboken på sikt är kanske ett för milt uttryck. Risken är tyvärr att en laddhybrid på kort (och lång) sikt snarare kan bli en rejäl post i privatekonomin. Men som man brukar säga: Bad choices make good stories.

Annons
Annons
Rulla till toppen