Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.
Radio Stockholms trafikmeddelande berättar om en bil som fått punktering på Essingeleden och stannat. Föraren vet tydligen inte hur man skiftar till reservhjul och väldigt långa köer har uppstått bakom ekipaget. Nu precis har en bärgare bytt hjul åt föraren som kunnat rulla vidare, men köerna beräknas vara kvar ett tag till.
Trafikmeddelandet avslutas och den ordinarie morgonsändningen tar vid. Programledare 1 kommenterar händelsen:
”Stackare, vilken tur att han fick hjälp. Det där hade jag heller aldrig klarat om det hänt mig, om jag hade fått punktering.”
Programledare 2: ”Nej, Gud nej. Det hade inte jag heller. Jag kan inget om sådant där.”
Jag kan förstå att det finns situationer då man inte löser en punktering själv. Man: är för gammal och skröplig, får inte av hjulbultarna, saknar reservhjul, har för gammal lagningsmassa i punkteringskitet, är iförd vit bröllopsklänning. Platsen kan också vara för farlig att arbeta på – till exempel.
Jag har däremot lite svårare att förstå hur man i radio sitter och koketterar med att man absolut inte har en aning om vad man gör och inte tänker anstränga sig vid en eventuell punktering. Trots att incidenten just tydligt beskrev att betydligt färre medtrafikanter (ambulanser?) hade blivit påverkade om bara föraren lite smidigt själv kunde lagt på reservhjulet, som bevisligen fanns i bilen. Detta var dessutom andra gången på kort tid som ämnet bilar tydligt behandlades med ett markerat ointresse i programmet.
Vi backar till 2017 och SVT:s långkörare ”På spåret”. Där får kulturjournalisterna Johan Hilton och Kristin Lundell frågan vad en ventil, kolv respektive vevstake heter när dessa delar pekas ut på en motorskiss. Svaret, som serveras med ett rungande leende, lyder ”pistong, katalysator och avgasrör”!
Programledare Kristian Luuk kan inte låta bli att fråga om de skojar. Det kan man förstå då paret ingalunda är några dumskallar utan vann hela På spåret säsongen 2016–2017.
I den spännande roman jag läser för tillfället kommer följande två meningar efter varandra: ”De vita dimmerljusen lyste upp asfalten framför honom. Han hade placerat telefonen synlig med skärmen uppåt synlig framför växellådan.”
Biltidningsläsaren förstår att det är dimljus som menas samt att telefonen nog inte ligger inne i motorn utan snarare framför växelväljaren. Missförstå mig inte: Jag blir glad av att huvudpersonens bil och bilkörning beskrivs här och där, men med sådana detaljmissar lyser det igenom att den redaktör som alla författare har att bolla sitt verk innan utgivning med inte har bilar som intresse. Det finns förmodligen finare ämnen?
På Sveriges största morgontidning finns det minst två i övrigt duktiga skribenter som uppenbarligen inte vet skillnaden mellan bagagelucka och bagageutrymme. Nej, varför ska man det? Det handlar ju bara om bilar.
Motsvarande knasigheter kan förstås många vvs:are, läkare, systemvetare, programmerare, jurister med mera reta sig på när deras expertområde lyfts fram i ett allmänt sammanhang. Men jag undrar om inte ämnet bilar gjort en unik klassresa i fel riktning sedan jag började förstå vad en bil var som liten palt för knappt femtio år sedan.
Det är klart att den procentuella andelen djupintresserade rasat från då de första pionjärerna i landet slog till på den första Volvon i april 1927 till vår vardag idag med det som med avsmak kallas massbilism. Det är 95 år sedan och inte det som är det konstiga.
Men både i radio och tv är det inte ovanligt att man riktigt skryter med sin okunskap i ämnet. Trots att ett körkort förpliktigar en hel del och trots att trafik inte är riskfritt. (Vad jag tycker om programidén ”Sveriges sämsta bilförare” behöver jag inte säga.)
Men hur föll bilarna inte bara en våning ner till någon sorts normalnivå utan ända ner till botten? Är det för att bilar släpper ut avgaser som det är fult att kunna något om dem och då bättre att inte göra det? ”Skyll inte på mig”, liksom. Något är det.
Fast då kanske elbilarna sakta kan börja höja statusen för bilarna som grupp igen?
Jag tvivlar – men vi kan ju hoppas!