Peder: Borde jag bli heltidsraggare?

"Jag gillar hela grejen. Framför allt attityden hos människorna. Inte en enda näsa i vädret så långt ögat kunde nå. Bara glada miner och en massa uppskattning för deras gemensamma intresse. Underbart!"
Annons

Peder: Borde jag bli heltidsraggare?

Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.


Jag var i Finland förra helgen och ställde ut min Camaro på en USA-bilsshow trots att jag sagt att jag inte skulle ställa ut den något mer. Vi blev inbjudna av arrangören efter att de såg bilen på Elmia och tänkte att det blir en rolig utflykt så skit samma.

Det är inte varje dag man åker finlandsfärja längre, vilket jag insåg varför när jag väl var ombord. Jag vet inte om jag har växt ifrån det eller om jag inte är tillräckligt gammal för att uppskatta det, jag är nog i något mittimellanvakuum.

Vi bestämde oss för att köra bilen istället för att ta den på släp för att slippa höra trailer queen-kommentarer från övriga inbjudna, totalt var det ett 20-tal bilar från Sverige och kringliggande länder som samåkte.

Trots att bilen nu är helt klar så var det med viss nervositet vi åkte av färjan i Helsingfors. Vi har inte hunnit testa den så mycket och en fem mil lång resa med en helt nybyggd bil kan bjuda på både en och två överraskningar, men allt gick bra.

Den är så brutal den där bilen. Dubbelkopplingslådan går från en växel till en annan på 0,23 ms vilket är snabbare än någonting jag har kört så vitt jag vet. Känslan förstärks något oerhört när man inser att man faktiskt sitter i en 50 år gammal bil, även fast det inte är så mycket kvar som faktiskt är 50 år.

Vi gick därifrån med en pokal i performanceklassen som får ställas hos Tokan som har byggt den. Min största behållning var långt ifrån det, jag skiter i pokaler ärligt talat, jag har fyra flyttkartonger fyllda av dem i garaget från både bil- och båttävlingar back in the day. De står bra där i garaget.

Största behållningen för mig var utan tvekan människorna. Jag fick en grundkurs rakt in i raggarvärlden kändes det som, och jag älskar den.

Folk kom till mässan utklädda, eller uppklädda kanske man säger. Det var lackskor och jeans som var så långt uppvikta att vikningen gick upp till knäna. Brylkräm i håret på männen och färgglada peruker och tidsenliga klänningar på kvinnorna. Noll prestige, noll attityd, människor var bara där för att ha kul.

Tydligen är det exakt likadant på raggarträffar i Sverige, om inte ännu mer, berättade de medföljande dalmasraggarna för mig. Bortser man från svansen som kommer dit med skitbilar och bara krökar och stökar så finns det en fantastisk raggarkultur i Sverige, fylld med väldigt bilkunniga och glada entusiaster.

Jag har liksom missat allt det här känner jag. Jag säger inte att jag är beredd att kliva in i raggarvärlden med hull och hår. Det kommer att ta ett tag innan jag köper 12 storlekar för stora byxor, lägger till Eddie Meduza i min spellista och börjar arrangera rockabillyfester hemma, men jag gillar hela grejen. Framför allt attityden hos människorna. Inte en enda näsa i vädret så långt ögat kunde nå. Bara glada miner och en massa uppskattning för deras gemensamma intresse. Underbart!

Det får nog bli en raggarturné med Camaron nästa år om den inte säljs innan dess. En skinnpaj har jag redan så det är lugnt. Ska bara vänja mig vid musiken så kan det nog bli en heltidsraggare av mig också så småningom.

Annons
Annons
Rulla till toppen