Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.
För en dryg vecka sedan, och för första gången på en väldig massa år, kom jag på att det var dags för byte till vinterdäck. Inte på min bil, den går året runt på samma monsterdäck, men på barnens. Sonens Fiat 500 och dotterns moppebil.
Även om jag själv inte har bytt ett däck på drygt tio år kände jag att det var ett ypperligt tillfälle att visa barnen att livet inte är så enkelt och att ha bil är minsann ingen dans på rosor. Lite uppfostran, helt enkelt. Så jag bestämde att de skulle få byta däck själva.
De skulle få bära däcken till bilarna, byta, tvätta och bära tillbaka. Helt plötsligt kände jag mig som en superpappa, lite mindre curlig än vad jag brukar vara. Bra känsla, om än tillfällig.
Ungarna gjorde det i alla fall med bravur. Inget gnäll alls, full fart bara. Jag gick naturligtvis runt och övervakade för att se till att allting gick rätt till, och efterdrog bultarna för att vara säker på att allt hade gjorts korrekt. Inga konstigheter, även om det hade hunnit bli lite mörkt när de var klara.
Dagen efter är det måndag morgon och barnen ska till skolan. Då ser vi att det är pyspunka på sonens vänstra bakdäck. Sjukt irriterande! Vem har tid att hjälpa till med det på kort varsel nu mitt i däckskiftestider?
Som tur är så är jag regelbunden kund hos en lokal däckfirma som förbarmar sig över oss och lovar att klämma in oss mellan de inbokade kunderna, så vi pumpar upp däcket så mycket vi orkar och ger oss iväg. När vi har åkt en liten stund tittar jag ut genom backspegeln och ser att höger bakdäck wobblar något fruktansvärt, som om fälgen vore helt skev.
Jag säger åt sonen att svänga in på nästa busshållplats och vi hinner konstatera att även höger fram och vänster bak wobblar. Vad är det som händer?! Vi stannar och drar åt bultarna så mycket vi kan. Jag ser att trots att vi har dragit åt är det ett mellanrum mellan fälgen och bromstrumman på de däcken som wobblar (heter det bromstrumma?). Ja ni fattar, fälgen ligger inte emot anläggningsytan trots att jag har dragit åt så gott jag kan.
Det hade jag totalmissat kvällen innan och bara känt om bultarna satt och det är verkligen inget jag någonsin skulle kunnat begära att min son som bytte däck för första gången skulle märka. Vi kör vidare med varningsblinkers och stannar på varje busshållplats för att känna på bultarna tills vi svänger in hos däckfirman och kan slappna av.
Det visar sig att de fälgar som sitter på Abarthen har en navring eller en distansring runt navet, gissningsvis för att fälgen ska kunna passa på flera bilar. När fälgarna togs bort blev ringarna sittande kvar och när vinterfälgarna kom på plats blev det såklart en distansring för mycket, vilket orsakade problemet. Omöjligt för min son att upptäcka och klantigt av mig att inte se när jag efterdrog, men jag skyller på skymningen.
Däckkillarna fixade det på nolltid och allt var frid och fröjd. Men jag började tänka på vad som kunde ha hänt. Hade det inte varit pyspunka hade min son dragit iväg med de wobblande däcken helt ovetande om att det var nåt fel och fälgarna hade garanterat wobblat av förr eller senare.
Tänk om det hade hänt i 120 km/h på motorvägen eller precis vid ett möte. Det hade kunnat hänt något så otroligt otäckt att jag inte ens kan tänka på det. På grund av en så liten grej! Fruktansvärt läskigt och väldigt enkelt att missa om man inte är van. Även om det skulle vibrerat lite mer i ratten hade sonen lika gärna kunnat tolka det som att det är så med vinterdäck och inte tänkt mer på det. Usch va läskigt.
Så på vägen från däckverkstaden satt jag bara och log i bilen. Jag tittade på min son som körde med ett leende från öra till öra när jag satt och tänkte på att vi precis hade haft världens tursammaste punktering. Jag kommer aldrig låta dem byta däck själva igen.