Visst är det roligt att köra bil i andra länder? Det gäller att anamma den inhemska rytmen, läsa av skyltar, trafikljus och vägmarkeringar som är placerade på annorlunda sätt och samtidigt förstå signalhornskulturen, om den existerar.
Vid två tillfällen hörde jag tutan tjuta i Seoul. En gång avfyrade jag själv det söta blåsljudet inifrån Kia Ray i businessdistriktet Gangnam, vid ett annat tillfälle var det taxichaufförens tur. Han körde sin Kia K8 med V6:a som om det vore en stridsvagn. Bilarna kommer utan problem upp i 80 kilometer i timmen i centrala delar av stan. En Lexus försökte klämma sig emellan men vår chaufför vek inte en tum för japanen. Kanske hade han agerat likadant om det var en koreansk bil, kanske inte.
Utländska märken är för övrigt i minoritet i Sydkorea. Hyundai, Kia och Genesis stod för 74 procent av nybilsförsäljningen förra året, där topp tre är Hyundai Porter, Kia Sorento och Hyundai Grandeur.
Lilla söta Ray kommer först på 13:e plats, det är alltså inte är en japansk Kei Car (max 3,4 m och motorvolym på 0,66 liter). Ray har 1-liters motor och är 3,6 meter lång, precis som en Picanto. En mer nationalistiskt homogen bilmarknad får man leta efter.
President Yoon Suk-Yeol skulle alltså inte ens våga drömma om att ha en tysk bepansrad premiumbil.
Trafiken i Seoul kan sammanfattas med ett ord: bilköer. Att färdas några kilometer kan ta 45 minuter. Är det därifrån den sydkoreanska stoicismen utvecklats eller har det mer nordliga orsaker? Och oförlåtliga stilbrott.
De begås av lite mindre än hälften av alla bilister som behåller de ljusblå skumgummiknopparna på dörrsidorna, de sitter där för att förhindra dörruppslag i samband med leverans. Det säger allt och inget om prioriteringarna. Safety first!
Seoul transpirerar korrekthet och ytligt lugn. Ett drömresmål för de mindre streetsmarta, eftersom sannolikheten att bli bedragen verkar obefintlig. Att gå ensam i en mörk gränd klockan fyra på natten känns nästan som en bra idé här.
”Men då stod han med nosen parkerad i hotellväggen …”
Men årets Oscar för bästa koreanska lugn går nog ändå till hotellreceptionisten. Entrén kröntes av klassisk lyxhotellsrekvisita, uppradade Bentleys och Rollsar. Men så möttes jag av en hipp Tesla i garagets underjordiska våningsplan.
Några minuter senare sågs vi igen men då stod han med nosen parkerad i hotellväggen. På grund av språkförbistringar fick jag aldrig reda på varför. Den vackra fasaden hade bokstavligen rämnat. Alltså inte hos föraren och inte heller hos hotellpersonalen.
”Excuse me, sir, have you seen what just happened outside the lobby?” Jag visade bilden på den ”Gevalia-när-du-får-oväntat-besök”-krockade väggen.
Han tittade mig snabbt i ögonen och nickade innan han återgick till att knappa på tangentbordet.
Det var alltså hans reaktion. Århundradets pokerface. Under veckan utvidgades upplevelsen med ”mannen med pokerface” till ”folket och bilarna med pokerface”.
Man ser nämligen inte medtrafikanterna, eftersom många sitter gömda bakom riktigt mörktonade rutor. Det gör det svårt med den ickeverbala kommunikationen i trafiken, men det är i och för sig ingen större skillnad om man tar sig fram till fots.
Jag mötte bara en handfull blickar under min vecka i den högteknologiska huvudstaden, där till och med soppköken hellre tar kort än kontanter. Mina försök att pruta på sesamfrön och sjögräs på marknaden var förgäves.
”Man prutar och stirrar inte på folk här, och du får samma pris som alla andra”, berättade Pilgeun, min Seoulfödda kompis.
Men hur flörtar ni? ”Jo men det funkar, vi tittar liksom lite diskret.” Inte för att barn blir till genom ögonkast, men att landet har det lägsta födelsetalet i världen tedde sig plötsligt lite mer begripligt.
Seoul är en riktig drömstad att förlora sig själv i. Springa runt ostörd med halvöppen handväska, shoppa utan att bli pålurad onödiga saker och äta allt som kommer i ens väg till fast pris. Eller bara okynnesparkera sin lilla Ray med valet-parking bara för att det går medan man okynnesäter ännu en portion utsökt mat.