Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.
Dagen gryr i en italiensk by och den gråhårige italienaren har kvinnobesök. På tröskeln till sovrummet får han en invit och utan att fundera vänder han på klacken. I ett av köksskåpen rotar han fram en plåtburk med ett blått piller, men slinter till och den allra sista Viagratabletten flyger ut genom fönstret. Pastillen rullar fram över byns kullerstenar innan den slutligen studsar mot ett tak och landar i bensintanken på en Fiat 500. Karossen sväller upp och stadens kvinnor kastar uppskattande blickar efter den uppblåsta bilen.
Scenen avslutas med orden: ”Bigger, more powerful and ready for action.”
Men det är inte bara italienarna som gör anspråk på att vara världens bästa ”scopatores”, italienska för ”stor älskare”.
I en annan reklamfilm är det fransmännens tur att anspela på sex. Den här gången är det Renault som inte lämnar någonting till fantasin – när en noshörning får syn på en grålackerad Kangoo som står parkerad på savannen. Man kan säga att det uppstår omedelbar attraktion. I nästa scen får man se den kortlivade men ljudliga akten. Filmen avslutas med slagorden: ”Renault Kangoo wins hearts, not beauty contests.”
Lika kärleksfullt är det inte när Ford lanserar den sportiga versionen av småbilen Ka runt millennieskiftet. Modellen SportKa målas upp som Ka:s elaka tvilling.
I första scenen öppnar elaka Ka solluckan för att locka ner en katt i kupén. Kissen tvekar inte på inviten om att få lägga sig i den varma bilen, men hinner inte mer än kika ner genom öppningen innan elaka Ka snabbt drar igen solluckan. Tittarna får bevittna en halshuggning där huvudet ses falla ner i sätet och kattkroppen glider ner längs med karossen och landar på gatan.
Av alla nyss nämnda bilreklamer är det nog kattmordet som skulle fungera allra sämst i vår samtid, där cancelkultur och wokerörelsen bojkottar personer och censurerar barnböcker. Bilreklamerna är en tidskapsel som säger något om dåtiden på samma sätt som dagens reklamfilmer säger något om vår nutid.
Dagens bilar säljs gärna in med löftet om en bättre och grönare framtid. Den kinesiska elbilstillverkaren Nio tar det hela till en helt ny nivå i den åtta minuter långa kortfilmen ”A Cat named Jin” från 2019. I första scenen får vi träffa den kinesiske affärsmannen Pan Yao och hans flickvän. Paret står utanför ett sjukrum på kattakuten. Deras katt Yin har drabbats av infektiös peritonit (tydligen vanligt bland katter) och kämpar för sitt liv. Men överlever inte.
Därefter får vi följa husse och matte efter dödsfallet. Den förtvivlade mannen har svårt att koncentrera sig på jobb och vardagssysslor, sorgen är bottenlös. I nästa scen sitter han bakom ratten på sin suv, Nio EL7. Regnet strilar ner över framrutan och tårarna trillar ner över hans kind.
Där kommer han på idén att döpa om Nomi – den lilla personifierade röstassistenten som sitter på instrumentbrädan i Nios bilar – till Yin. På så vis kan han återuppliva katten och prata med Yin igen. Och det gör han.
I slutscenen får vi se ett retrospektiv som förklarar hur allting tog sin början. Mannen hittade Yin som hemlös kattunge med brutna bakben, som stack ut som två ”L” på vardera sida av kroppen. ”Vi trodde att Yin skulle behöva rullstol”, säger kattägarna. Paret tar sig an gatukatten som rehabtränar med en simring runt midjan. Och mot alla odds lär sig Yin att gå igen. Livet blir lyckligt en kort stund innan det abrupt tar slut.
I eftertexterna står att läsa: ”Love and companionship keep us going forward.” En tårdrypande och sann historia som är ganska långt ifrån den självdistans och humor som återfanns i reklamfilmerna runt millennieskiftet…