Jag är elbilsvurmare. Jag äter närmast helt veganskt för att sänka min klimatpåverkan och jag vill ha en fordonsflotta som är bästa möjliga för klimatet. Men jag tappar det snart. Elbilslivet tar kål på mig.
Jag åkte nyligen till Halmstad för att se AIK spela fotboll. Tillsammans med förlusten hängde elbilslivet som ett mörkt moln över resan.
Någon egen laddbox har jag inte och för att säkerställa att turen ner skulle gå smidigt kombinerade jag middag med snabbladdning dagen innan avfärd. Bara premissen är ett bevis på hur mycket enklare det är med förbränningsmotorbil, då kan man starta med närmast tom tank och ändå passera varenda elbil. Att det sedan krävdes besök på tre snabbladdare och sammanlagt runt 40 minuter innan jag faktiskt fick någon ström överhuvudtaget är helt enkelt värdelöst.
Jag kom i säng efter midnatt och skulle sitta i bilen 07:00 samma dag, med god marginal till matchstart för att vara säker på att laddstrul inte kom ivägen. Hade jag kört bensinbil skulle jag, utöver att inte behöva ladda dagen innan, startat senare.
Att leva med elbil utan egen laddbox kräver att man har god tillgång på tillförlitliga offentliga laddare nära hemmet eller att man har mer tålamod än vad laddinfrastrukturen är värd. Jag är än så länge positiv till elbilar men jag börjar vackla. Under de tio dagar som ledde fram till denna text behövde jag ladda en timme mitt i natten vid två olika tillfällen istället för att åka direkt hem.
Viktigt att poängtera är att jobbet och mina intressen är det som främst ligger bakom mina frustrerande upplevelser. Under de tidigare nämnda tio dagarna körde jag totalt 250 mil med elbil, varav några med släp. Jag åker på många av AIK:s bortamatcher. 2022 besökte jag Malmö, Kalmar, Borås, Göteborg, Sundsvall, Degerfors och Uppsala. Hittills i år har jag varit i Östersund och Halmstad. Det är långt ifrån hur Medelsvensson lever.
Jag vill sänka min klimatpåverkan. Jag är beredd på att göra uppoffringar för att förbättra planetens utsikter men när alternativen innebär frustration, sömnbrist, högre kostnader och mängder av slösad tid blir det svårt att välja rätt.
Jag återvinner för fulla muggar och försöker köpa begagnat. Kött och ost är gott men jag avstår ändå. Jag vill åka mer kollektivt men det är inte lätt att motivera en SL-resa när jag tappar mellan en till två timmar varje gång jag ska besöka city och bussen från mig till kompisgängets favoritkrog (don’t drink and drive) går en gång i timmen och slutar gå vid tio på kvällen. Jag hade dock bra koll på att kollektivförbindelserna var dåliga redan innan jag flyttade hit, så det kan jag inte klaga på alltför mycket.
Däremot kan jag gnälla på att antalet tågavgångar just nu nära på halverats och flertalet ställs in med kort varsel. På grund av det har jag fått åka taxi på SL:s bekostnad två gånger. En biltur löste biffen igen. Och igen. Resan till Kalmar förra året var billigare att göra med en V8-bestyckad AMG-Merca än med tåg då vi var två som delade på soppan.
Ska den revolution av transportsektorn som krävs bli av behövs ordentliga krafttag. Obekväma beslut är oundvikliga och det är något som Sveriges regeringar varit närmast helt inkapabla till. Och det har gällt både före och efter det senaste valet. Även om dagens regering (tillsammans med SD) inte verkar göra något annat än att fjäska för klimatförändringsförnekare och folk som låtsas som det regnar.
Ge mig tydliga förbud, rejäla satsningar på miljövänligare färdmedel och märkbara stimulansåtgärder för en omställning av, inte enbart transportsektorn, utan hela samhället. Hjälp mig, och alla andra, att göra rätt.