För någon månad sedan bestämde jag mig för att sälja min monster-Ford. Jag älskar den men jag har liksom behövt krypa till korset och inse att den är lite väl stor att ha som daily driver. Av någon anledning har jag behövt vara inne i Stockholm en hel del på sistone och det har gjort att parkeringsböterhögen har växt astronomiskt då tillfällena man hittat något annat än en lastplats att ställa sig på har varit väldigt få.
Så jag slog till på en Dodge Ram istället. Din idiot, tänker ni, den är ju också jättestor. Jo, det är den förvisso, men i jämförelse är den som en liten bebis. Jag kommer till exempel ner i garaget i Täby Centrum igen, vilket känns som en jättevinst. Dessutom kan jag parkera på nästan vilken parkeringsplats som helt då den är nästan en halvmeter kortare än Forden.
Första intryck i övrigt då? Det är faktiskt min tredje Ram, jag har haft den bakhjulsdrivna varianten med Vipermotor, älskade den också, köpte den för att ha en matchande dragbil när jag hade min Dodge Nascar. Sedan köpte jag en till min pappa då det länge varit hans drömbil. Men med sviktande hälsa siktade han lite dåligt ett par gånger när han skulle parkera vilket resulterade i inlösen av en liten försvarslös Hyundai, så jag bytte ut den mot en Kia istället. Den är lite mer hanterbar och definitivt lättare att kliva i och ur.
Min Ram är i alla fall fantastisk att åka i. Komforten är som i vilken lyxsuv som helst. V8-ljudet när man startar den är rivigt och fartresurserna är fullt tillräckliga trots att detta är den vanliga och inte den helt galna TRX-varianten. Baksätet är gigantiskt och hundarna har fritt val mellan att lägga sig på golvet framför sätet eller uppe på dynan, det beror ofta på hur pigga de är.
Jag har väldigt lite negativt att säga om bilen. Den är fantastisk. Men ändå börjar det klia i bilbytartarmen igen. Än så länge har jag inte använt flaket en enda gång. Behöver jag verkligen en pickis? Nej såklart jag inte gör, men jag gillar det. Men jag gillar annat också. Vad ska jag ha istället? Är jag dum som ens funderar på att byta? Hur länge ska man ha en ny bil egentligen?
Jag var förbi Transportcenter i Täby där jag köpte den och luftade tanken om att byta. Efter tjugo minuters idiotförklaringar om att man inte gör så för då är man knäpp, började vi titta oss omkring i hallen. De har nyligen börjat sälja bland annat Alfa Romeo, ett märke jag aldrig haft men som jag gillar. Jag gillar annorlunda.
Skulle jag köpa en bil i M3- eller M5-klassen skulle jag personligen mycket hellre ha en Alfa Giulia eller en Cadillac ATS – varför ha samma som alla andra? De har ju den där suven Stelvio också, med stor motor. Den är faktiskt snygg. Dessutom läste jag att det skulle komma en eldriven Giulia med 1 000 hästar. Det kanske ska bli min första elbil? Herregud vad många alternativ. Jag blir snurrig i huvudet.
Jag sade åt dem att räkna lite och satte mig i min Ram och åkte därifrån. Jag kände direkt att jag inte precis satt i skiten och att jag är tillbaka i min lyxproblematik som jag trodde att jag hade skakat av mig. Jag skulle ju downsiza, vad har hänt med de tankarna?
Jag får ta mig en funderare till. Vad hade ni gjort?