Jag har insett en sak. Något som jag borde ha insett för länge sedan.
Jag har fått en ny förståelse för varför jag köper så konstiga grejer. Det är genetiskt kodat eller en följd av något barndomstrauma som jag inte minns. Man märker att man samlar på sig konstiga grejer först när man försöker sälja dem. Ingen normal människa vill nämligen köpa dem.
Allt i mitt liv är till salu, krisen med höjda räntor och höjda priser på allt har drabbat mig precis som det har drabbat alla andra. Kanske hårdare, då jag är väldigt duktig på att låna pengar till allt jag köper. Jag behöver downsiza, så enkelt är det.
Det är lättare sagt än gjort har det visat sig, när man som sagt har dåligt omdöme när man handlar.
Min gigantiska pickup som jag älskar är det ingen som vill köpa. Tydligen är det inte helt normalt att ta C-kort som jag gjorde, bara för att man vill ha en stor pickup.
Min 2 400-hästarsbåt som gör 100 knop är det inte heller kö för att få plocka från mig. Konstigt. Det kostar ju bara 30 000 kronor att åka fram och tillbaka till Sandhamn.
Camaron åker snart ut till försäljning, den har kostat två miljoner att bygga och jag har en känsla av att kundkretsen på den är ganska smal. Även om den är en av de finaste Camarosarna i världen.
Men tillbaka till det jag har insett. Det är ingen slump att jag köper konstiga grejer. Varför köper jag alltid saker som vettiga människor skrattar åt? Jo, jag har märkt att jag väljer partners på samma sätt. Därför kan jag ursäkta det med att det är djupare kodat än bara dåligt omdöme.
Jag älskar bilar med charm och själ. Jag bryr mig inte om små skavanker eller om den inte är lika driftsäker som alla andra bilar. Jag faller för utseende, charm, karisma och själ. Detsamma gäller när jag väljer partner. Som vissa av er vet släppte jag min debutroman förra året.
Den handlar om ett väldigt destruktivt förhållande med en kvinna som totalt förändrade mitt liv. Svårast av allt heter den och det syftar på kärleken. Svårast av allt är kärleken, och det gäller både bilar och kvinnor i mitt fall. Jag har en uppenbar fallenhet för konstiga, halvknäppa bilar som man vet redan när man köper dem att man kommer att få problem med.
Jag har också ett enormt filter mot det ordinära. Jag KAN inte åka runt i en Volvo V90 för att alla andra gör det. Jag mår dåligt av det.
Detsamma gäller kvinnorna jag attraheras av. Jag vet nog redan när jag träffar dem att det här kommer att sluta illa. Men jag går in i det i alla fall. Så fort jag stöter på en bra kvinna som faktiskt skulle göra mitt liv bättre springer jag åt det andra hållet. Ska vi kalla de kvinnorna Volvo V90 eller kanske en ny fin elbil?
Jag får en allergisk chock av vettiga saker, jag letar nästan efter problem känns det som, och jag hittar dem. Både vad gäller bilar och partners.
Jag tror att många är som mig. Jag tror att de som väljer en vettig bil också väljer en vettig partner. De kanske inte får det här underbara höga och låga som jag blivit beroende av, men de vet vad de har och sitter nöjda. De som väljer att köpa en galen bil väljer med all säkerhet också en galen partner.
Har jag rätt? Jag vill verkligen höra vad ni tycker om det här, analysera er själva, väljer ni bil som ni väljer partner? Är det bara jag, eller söker vissa trygghet och vissa kaos? Både vad gäller partners och bilar?