Härom dagen skulle jag hämta min son på Arlanda. Han och några av hans kompisar hade varit i Spanien och firat studenten. När jag åker ut från mitt område i Täby och ska åt Arlandahållet så har jag två val, antingen vänster för att åka raka vägen ut på Norrortsleden till nästa avfart som leder mot Upplands Väsby, eller den något långsammare vägen till höger, en ganska härlig slingrande väg som till slut leder till samma ställe, men tar lite längre tid.
Eftersom jag var tidigt ute, och satt i Alfan som är väldans trevlig att köra på slingriga vägar, så valde jag höger. Vägen har blandade hastighetsbegränsningar mellan 40, 50 och 70 km/h och jag orkar aldrig hålla reda på var som är var så jag lade mig i en lagom fart som passade alla skyltar, tänkte jag.
Efter ungefär tre minuter uppenbarar sig en man med blåa kläder mitt i vägen, han vinkar åt mig att svänga in på en liten grusväg. Där står han tillsammans med fem av sina poliskollegor. Aj då, tänkte jag, jag valde nog fel fart trots allt.
– Det gick lite fort det där, sa konstapeln med vänlig men bestämd stämma.
– Ja det gjorde det säkert, sa jag, jag vet faktiskt inte hur fort jag körde. Då visade han laserpickan för mig där det stod att jag hade kört 67 km/h på en 50-väg. Phew, skönt att det inte var 40 just här var min första tanke.
Jag erkände glatt, jag tycker inte det finns någon anledning att tjafsa, har man gjort fel så har man gjort fel, det är bara att brösta. Dessutom förtjänar inte poliserna en massa skit för att de gör sitt jobb, och är man trevlig mot dem brukar de allt som oftast vara väldigt trevliga tillbaka. Vi småpratar lite innan hans kollega kommer fram och säger något jag först inte hörde. ”Du har ingen registreringsskylt framtill, du vet att det är olagligt va?” …
”Oj, nej det stämmer nog det”, sa jag med nån halvförvånad stämma trots att jag mycket väl visste att den inte satt där.
– Den ligger ju här. Jag tittar ner mot passagerargolvet där skylten ligger. Jag visar glatt upp den och frågar med ett skratt om det är för sent att sätta dit den. Det var det tydligen.
– OK, men kan jag få se på ditt körkort då, frågar den mycket vänlige polisen som nu har två förseelser att deala med.
– Nej, det har jag inte med mig, blir jag tvungen att svara och börjar nu faktiskt skämmas lite. Det blev liksom en trippel av det här helt plötsligt.
Han skrattar till och ställer lite säkerhetsfrågor och försäkrar sig om att han pratar med rätt person. De går iväg en bit och pratar med varandra. När de kommer tillbaka säger han att han glömmer kortet och skylten, men att jag får böter för fortkörningen. Jag tackar och bockar för vänligheten, önskar dem en fin dag och åker vidare.
De gör som sagt bara sitt jobb, och är man trevlig mot dem så är de trevliga tillbaka. Jag begriper mig faktiskt inte på människor som ska ställa till med bråk i sådana situationer. ”Varför står ni här, varför är ni inte ute och fångar mördare istället?”
Om ni visste vad en trafikpolis får nerkört i halsen. Jag lovar er, de gör det också, och bara för att ett brott är värre än ett annat så kan man inte släppa en hel del av samhället till laglöshet, allt måste få finnas. De förklarade till och med varför de stod där, det har hänt en massa olyckor på den där vägsträckan, bland annat en berusad man som körde rakt igenom ett staket och in på en tomt bara ett hundratal meter från mitt hus. En annan gång var det en A-traktor som efter polisjakt i 160 km/h voltade med fyra ungdomar i.
Så sensmoralen är så här. Låt dem sköta sitt jobb, uppför dig som folk mot dem så kommer de att uppföra sig som folk mot dig, och brösta det om du gjort fel. Jag har nog samlat ihop till de där böterna med råge, även om det svider att betala så har jag gjort mig förtjänt av det. Det har säkert du också.