I utrustningslistan till nya Fiat Abarth ingår förutom ABS även IBS – folksjukdomen som 10 procent av Sveriges befolkning lider av.
Den verkar även ha drabbat Abarth 500e Scorpionissima under omställningsprocessen till elbil. På tomgång låter elmotorns artificiella ljud som valsång ackompanjerat av tarmvred.
Ni vet när man hör de desperata hjälpropen från någon kollegas mage och tittar upp för att se vem i det öppna kontorslandskapet som behöver gå på damernas eller herrarnas. Oftast brukar personen själv försöka äga situationen genom att skämtsamt säga ”oj då, magen kurrar, det börjar visst bli dags för lunch”. När alla runt omkring vet att det egentligen handlar om avgaser.
Vad säger då kollegorna till varandra på Fiats huvudkontor i Turin efter att de kastat i sig morgonens cornetto och espresso och magen börjar varva högljutt? Säger de kanske ”hoppsan jag har visst en elmotor i magen”? Eller ”hoppsan min mage har visst gått Balocco”? Hur ska man annars förstå deras ljudtolkning av sportig elbilsmotor? I mina öron låter det som att Fiat Abarth 500e Scorpionissima lider av elintolerans.
Man kan nästan undra om detta är italienarnas sätt att bromsa elektrifieringen.
Ett annat sätt att få folk att aldrig längta efter elmotorer är Porsche 718 GT4 RS. Denna ilskna fyra liter stora mittmonterade boxerjuvel kurrar inte, den skriker. Just när man tror sig ha fått kläm på hur insprutningen, vinklarna, spjällen och ventilerna agerar och skapar skönsång ändras ljudet. Det går inte att lyssna sig mätt på – det är inte förutsägbart. Och framför allt låter det inte som en kollega med tarmvred.
När mätarnålen når 9 000 varv töms dopamindepåerna och vibrationerna från motorn ruskar om varenda cell i kroppen. Att köra GT4 RS är en fysisk aktivitet som sätter magmuskler, diskbråck och gamnacke på prov. Fjädringen har inte kalibrerats under några förmildrande omständigheter.
När jag nyligen stämplade in på Mantorp för en heldags arbete med både GT3 RS och GT4 RS löste alla hormonpåslag upp den vanligen så stela kroppen. Jag och mina kollegor tog oss igenom karusellen, chikanen, toppade på rakan och skar oss genom Mjölbykurvan med högsta precision – samtidigt som vi var helt simmiga i huvudet av alla endorfiner.
GT3 RS är ett konstverk med alla detaljer. Bortsett från hur den är att köra så är detaljrikedomen helt vansinnig i denna generation. Titta bara på hur de integrerat blinkersljusen, urholkat fälgarna på insidan för att spara vikt, och lyssna till det lilla mekaniska ljudet när vingen ändrar vinkel.
Min favoritdetalj är ändå det raka karossvecket som löper längs med sidan, den svagt sluttande linjen börjar strax efter framlyktan och letar sig bakåt och skär ut stora skarpa håligheter bakom varje hjul för bättre aerodynamik – de vanligen runda hjulhusen får här ett geometriskt avbrott som är så attraktivt.
Nästa gång du får se en GT3 RS på nära håll – ta dig tiden att syna den. Denna linje är den vackraste och mest brutala jag sett på länge.
Men hur mycket jag än älskar GT3 RS så har jag ändå roligare i GT4 RS. Det ljudet Porsche åstadkommit förbjuder öronproppar. GT4 RS har gett min tinnitus en positiv betingning – varje gång det börjar tjuta och ringa i hörselgångarna ler jag och tänker på dig, GT4 RS.
En annan positiv och oförutsedd effekt är att man när som helst kan varva sig ur konversationen. Vid 9 000 finns det inte en chans att föra vidare ett samtal. I GT4 RS blir man inte saved by the bell utan saved by the rev!