Var gamla tiders bilintresse andefattigt och nördigt? Eller alldeles underbart och greppbart? Jag kommer ihåg när Volvo var stolta över en ny årsmodells nya blinkersglas och klädslar. Och hur nyheterna blev stora artiklar i landets motortidningar.
1978 års Volvo 240 fick, håll i dig nu: större stuvfack i dörrarna, mer skålade ryggstöd, vindrutetorkare med intervallfunktion samt små förändringar i grillen och svarta backspegelhus.
Riktiga kännare kunde se vilken årsmodell det handlade om, och det gav status och tillfredsställelse.
Bildiskussionerna handlade ofta om bränsleförbrukning, hjulupphängningar och självklart hästkrafter: hade bilen dubbla överliggande kamaxlar, turbo, intercooler, och hur var det med understyrningen?
Väghållning och hjulupphängningar var enormt viktigt för en bilintresserad och de verbala drabbningarna mellan exempelvis BMW-falangen som förespråkade bakhjulsdrift och Saabentusiasternas framhjulsdriftsdyrkan kunde pågå en lång kväll.
Fler diskussionsämnen behövdes verkligen inte och jag kommer ihåg att idiotförklarandet många gånger låg i den hetsiga luften. Bakhjulsdrift mot framhjulsdrift. Volvo mot Saab – och så folka på egen flank med sin motor bak … med Porsche och överlägset accelerationsgrepp som starkaste argument.
Rost var också ett ämne som man kunde snöa in på, om man var riktigt trist. Pris och utrustning var roligare, luftkonditionering var förbehållet de riktiga lyxbilarna och man köpte bilmärke efter klass. Mercedes var direktörsbilar och Opel för folket. Volvo var lite finare men mindre intellektuellt än Saab.
Olja var olja och varifrån den kom och vem som tjänade pengar på den var totalt ointressant – så länge den var rimligt dyr. Arbetsförhållanden och landets styrelseskick?
Utsläpp? Avgasrening var ett nödvändigt ont som snodde hästkrafter och höjde förbrukningen.
Dubbar fick gärna ha bly, de bet bättre. Och blyfri bensin var en styggelse för våra fina motorer.
Bilens design handlade om utseende, inte så mycket om luftmotstånd om det inte handlade om sportbilar. En frontspoiler eller en liten vinge bak var tecken på seriösa grejer. Krocksäkerhet var sådär viktigt. Säkerhetsbälten var nog bra, men en skicklig chaufför var viktigare. Häva en sladd? Varför då? Sladda var en konst man måste bemästra.
Bilens totala koldioxidutsläpp under livscykeln? Vad sade du??? Däremot var askkoppens placering viktig för många, satt den smidigt till eller kom växelspaken ivägen? Var den stor och lätt att tömma?
Svenska bilar var trygga och rätt trista, amerikanska gungiga och usla, franska var sköna och udda, japanska väldigt plastiga och de tyska givetvis bäst. Punkt på det.
0–100 km/h-siffran kunde man för alla bilar på marknaden – de var ju inte så många.
Kort sagt. Bilnörden var en rätt bakåtsträvande typ som imponerades av kuggar och ventiler, fastnade i detaljer och plöjde instruktionsböcker som lustläsning.
NU däremot. Bilnördarna har breddat sitt intresseområde till världspolitik, klimat, barnarbete, luftkvalitet, energitillverkning, oljans ursprung, kolkraftsanvändning i Kina, battericellsstorlekar och batterikemi, tillverkningsmetoder, infrastrukturfrågor, skattesatser, e-bränslen, säkerhetssystem inklusive dataövervakning och digitala affärsmodeller.
Elbilsskeptikerna är kanske de som jag beundrar mest, för deras engagemang för allt som har med moral att göra. Lätt raljerande påstår jag att de som tycker att elbilar är skräp också är de som förbehållslöst älskat starka bensinmotorer allra mest.
Nu när allt det goa är hotat gäller det att gräva fram alla tänkbara motargument. Bravo! Det driver utvecklingen ännu mer.
Debatterna är minst lika hetsiga som förr men de handlar om helt nya ämnen. Och – numera har också många som inte är intresserade av bilar gett sig in i leken, ofta med massvis med annan kunskap.
Vi bilälskare har utvecklats minst lika mycket som bilindustrin och bilarna, och frågeställningarna har blivit mycket viktigare. Men ibland saknar jag de gamla nördiga diskussionerna om vad som gjorde att en bil kändes riktigt bra. Heller motorkaraktär än laddtider. Då, när skillnaderna mellan bilarna var större.
Passionen för bilen som väsen – inte som en drivande kugge i världsutvecklingen.
Men, å andra sidan, visst är det fantastiskt att vårt intresse vidgar vyer och gör oss till experter på framtidens mobilitet och samhälle – i stället för att bara vara vuxna pojkar med dyra leksaker.
Och, här kommer min framtidsspaning: bilutvecklingen kommer snart att explodera och ge oss bilar med fantastiska lösningar och former som vi inte kan drömma om, med körglädje på en helt ny nivå. Bilnörden kommer att få sitt!