Ett handskrivet brev med snirkliga bokstäver hade landat i redaktionens brevlåda. Det var adresserat till auto motor & sports begagnatredaktör.
Är man ny på jobbet är det där man börjar på en bilredaktion – om man inte heter Chris Harris. Det är lite som att jobba i disken. Hårt, svettigt och oglamouröst.
Man befinner sig väldigt långt ifrån depåsnacket om apex i olika kurvor på Nürburgring – men lär sig i gengäld allt om olika motorgenerationer, barnsjukdomar och typfel. Man snackar med folk på reservdelar och oberoende mekaniker. Wallraffar i bilforum, ringer på Blocket-annonser och synar berörda bilmodeller som står parkerade på gatan. Det mysiga med vårt jobb är att bilarna är som våra kollegor och bilar finns överallt. Nåväl.
Jag sprättade upp det lilla A6-kuvertet.
Bästa begagnatredaktris,
Jag har läst auto motor & sport sedan Big Bang och undrar när ni ska skriva om världens bästa småbil Honda Jazz?
Med vänliga hälsningar, Lennart
Det var inte den första april och handstilen kändes autentisk, endast en senior född vid jordens tillblivelse kunde skriva med sådana krumelurer. Det gjorde bestående intryck eftersom det trots allt är sällan vi får handskrivna brev. Och ännu mindre korrespondens som handlar om Honda Jazz.
Lennart satte Honda Jazz på kartan och många gånger efter Lennart har jag mött dem, Hondakunderna som har samma förhållningssätt till sitt bilmärke som till äktenskapet: tills döden skiljer oss åt.
Nu ser jag vad de ser.
Nyligen var jag inne hos Autopunkten som ligger lite undangömt invid Skogskyrkogården i Stockholm. De har sålt bilar sedan 1978 och blev Hondahandlare 2004.
Att kliva in hos dem känns som att komma hem till gården. En tidskapsel av folkhemmet. Kaffepannan är alltid på, om det hade kunnat ligga en femtioöring under kannan hade det gjort det, men de har uppgraderat till automatkaffe. De anställda hemmahörande i olika generationer rör sig hemtamt mellan bilar, verkstad och reservdelar. Morsar på en som man är från trakten.
I ett inglasat kontorsrum med utsikt mot entrén sitter en man med vit skjorta. Hans sätt att tala om Honda (genom glasrutan) är inte till för att övertyga mig om att de är bäst utan han redogör bara för sakernas natur – eftersom det inte bor det minsta tvivel om att det skulle vara på annorlunda vis.
Vittnesmål om hur trogna Honda-kunder likt urverk kommer in för att byta upp sig till en ny bil vart tredje år är fascinerande. Honda liksom många andra japanska märken rankas väldigt högt i kvalitetsmätningar år ut och år in. Lojalitet, service och kvalitet får skyhöga betyg. Vad är hemligheten?
Delvis beror det nog på att de japanska märkena, när de skulle göra inträde i västvärlden – precis som de kinesiska gör just nu – inte hade råd att vara dåliga. Men mest sannolikt är det en kulturell fråga. Har man tålamod att vika origami med sådan precision vore de märkligt om det inte också spillde över i bilbyggandet.
Känslan hos Hondahandlarna borde K-märkas i studiesyfte för ”generation Bianca” (Ingrosso) – där livet levs genom instagramfilter och hjulen hålls igång av konstant konsumtion. Honda måste såklart också hålla hjulen igång men de gör det alltjämt med personlig touch och autenticitet. De har lojala kunder som många nystartade varumärken bara kan drömma om.
Teslakunden som shoppar på nätet var nyss en BMW-kund och kan vid nästa bilköp övergå till att bli en Nio-kund för att vid nästa bilköp testa nya Ora, Smart, Cadillac, Lotus och så vidare…