Julia Brzezińska: ”Jag körde mot rött på uppkörningen”

”Det blev en mycket märklig stämning i bilen och då detta skedde ganska tidigt under uppkörningen var det bara att vända tillbaka”.
Annons

Julia Brzezińska kroniką
Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.

Med stukat självförtroende var jag på väg till min fjärde uppkörning den 21 mars 2005.

Bilintresset må ha funnits där sedan barnsben men att jag skulle bli testförare och motorjournalist var verkligen inte givet. Faktiskt var det få som trodde att jag skulle få körkort överhuvudtaget. Förutom min trafikskolelärare ”Edvard med Broncon” på Odenplans trafikskola. 

Den första uppkörningen hade jag bommat på grund av rödljuskörning. Ja, jag vet, det är sådant som man vanligen blir av med körkortet för. Efteråt fick jag genomgå intelligenstest hos Trafikverket. Det senare var ett skämt.

Till mitt försvar var jag precis som alla andra nervös och med min optimistiska ”vi hinner-läggning” hann de orangefärgade trafikljusen slå om till rött i samma stund som vi passerade linjen. Det blev en mycket märklig stämning i bilen och då detta skedde ganska tidigt under uppkörningen var det bara att vända tillbaka. 

Den andra gången hade jag fortfarande ganska bra studs i dojorna på vägen till Trafikverket i Solna. ”Bara du inte kör mot rött kommer det att fixa sig”, hade mina kompisar sagt. Döm om min besvikelse när jag fick skaka hand med inte bara en förarprovsförrättare, utan två.

Den juniore statstjänstemannen bredvid mig var märkbart nervös inför den seniore – som satt i baksätet och kontrollerade honom, som i sin tur hade i uppgift att kontrollera mig. På den tiden tog jag väldigt stort socialt ansvar i alla möjliga sammanhang (den kvinnliga olaten har jag slutat med). Jag försökte smörja igång konversationen och fick då veta att han var från den håla som min pappa bott i ett kort tag. Så här i efterhand skulle jag inte ha dragit skämten om att där var så litet att det inte ens fanns trafikljus. Den gången kuggade jag av två anledningar: dålig humor och storstadsraljans.

Tredje gången gillt hade jag fortfarande lite självförtroende kvar. Kör inte mot rött och håll klaffen, så kommer det att gå bra. Jag morsade hemvant på personalen i Solna. Nu var jag halvvägs genom uppkörningen som hade gått som en dans.

Jag svängde in i villaområdet i Duvbo, där fick jag instruktionen att backa runt ett hörn och stanna i höjd med husets entré. Aha, den här kuggisen hade det snackats mycket om i korridorerna på gymnasiet. Knepet var att inte hamna för långt ut i vägbanan, därför slickade jag häcken på den smala villagatan med högsta precision.

 – Tack, stopp, det räcker så, sade förrätterskan lite bistert.

– Jaha, varför då?

– Hade det varit en brevlåda där hade du kört på den.  

– Nej, för hade det varit en brevlåda där hade jag sett den och inte kört på den.

Men att argumentera med en maktfullkomlig person är lönlöst. Det var slutdiskuterat och jag blev ombedd att köra tillbaka. Blev jag godkänd? Nej, givetvis inte. På grund av den våldsamma kollisionen med den imaginära brevlådan. Akta er för den!

Fjärde gången var det med ett stukat självförtroende och tunga fötter som jag den 21 mars 2005 klev in på kontoret i Farsta. En plats jag aldrig tidigare satt min fot på. Men på Solnakontoret hade jag blivit kändis på fel grunder. Förrättaren hade en stor rinnande baksnus under läppen och hans t-shirt vittnade om en mer avslappnad hållning till livet. Något som jag tog som två goda omen.

Men nervositeten var värre än nånsin. Muntorrhet, handsvett, skakningar. Av någon anledning tog påfartsfilen till motorvägen slut innan jag hunnit ”anpassa hastigheten” och vid ett senare tillfälle hamnade vi kanske lite långt ut i vägrenen, så gruset sprätte runt i hjulhusen. Jag log lite ursäktande. Det kändes som min sämsta prestation någonsin, men åter på myndighetsparkeringen tittade han allvarligt på mig och sade: ”Idag får du godkänt, men lova mig nu att du tar det lugnt!”

 – Tack tack tack tack! Får jag ge dig en kram?

– Nej.

– Okej, men åh tack, jag älskar dig!

 Så till alla där ute som kämpar med körkortet, ge inte upp. Det finns faktiskt ingen övre gräns för hur många gånger man får köra upp. Och vem vet hur många gånger Ayrton Senna och Lewis Hamilton behövde backa runt hörn innan de fick körkort…

Annons
Annons
Rulla till toppen