Gunnar Dackevall om den pågående maktstriden hos världens fordonsjättar.
Kirk Kerkorian, den amerikanska bilindustrins svar på Christer Gardell (eller egentligen tvärtom), tycks ha tröttnat på att vara storägare i General Motors. Häromdagen sålde han 14 miljoner aktier i världens största bilkoncern och minskade därmed sitt ägande från 9,9 till 7,4 procent. Kort före hade Kerkorians högre hand Jerry York avgått ur styrelsen och det ser nu ut som GM-chefen Rick Wagoner kan se fram emot en lite lugnare tid vid rodret framöver.
Ty det var 89-årige Kerkorian, Kaliforniens rikaste man med en privat förmögenhet på nio miljarder dollar (enligt Forbes), som genom sitt engagemang i GM drev på styrelsen mot radikala grepp för att vända den nedåtgående spiralen. Diskussionerna om att låta Renault köpa 20 procent av General Motors initierades av Kerkorian och när man misslyckades med att hitta tillräckligt intressanta synergier i en samverkan tog nu GM:s enfant terrible det för gott att backa ur sitt engagemang. Sedan det blev känt att Kerkorian började sälja har också kursen i GM rasat med tio procent, och lär fortsätta nedåt när 40 miljoner aktier till kommer ut till försäljning på marknaden.
Mogna bedömare brukar ifrågasätta nyttan med att kapitalstarka investerare, likt Kerkorian och Gardell, kommer in i ett företag och röjer runt för att skaffa sig kortsiktiga vinster, men det finns nyttiga aspekter på att få in engagerade placerare som ställer obekväma frågor och utmanar gamla strukturer.
Kerkorians närvaro i GM fungerade som blåslampa internt och han kunde användas som "bad guy" när det gällde att försvara obekväma beslut av stor vikt för den framtida överlevnaden.
Publika företag får alltid räkna med att nya intressenter tillkommer med varierande agenda. Senast har vi sett det i Sverige när det gäller den tyska lastbilstillverkaren MAN:s intresse av att förvärva Scania; det har varit ett ensidigt initiativ utan förankring bland de stora svenska aktieägarna som därmed skapar stora spänningar internt.
Scanias och MAN:s största ägare Volkswagen sitter på nyckeln till lösningen, men även Volkswagen är inne i en synnerligen turbulent period av maktkamp som knappast förenklar beslutsprocessen. Spänningarna mellan störste ägaren Porsche och näst störste ägaren, delstaten Niedersachsen, har nått ytan och ministerpresidenten Christian Wulff har bett Porsche och familjens starke man Ferdinand Piëch att hålla fingrarna borta från driftfrågorna i bilkoncernen. Vilket knappast lär ske, eftersom Piëch favoritchef Martin Winterkorn håller på att installera sig som koncernchef hos Volkswagen.
Under tiden rapporterar Porschechefen Wendelin Wiedeking nya rekordvinster och kapitalet finns nu redan framme för att helt ta kontrollen över Volkswagen.
Men Piëchs Grosse Plan, att införliva sin morfars gamla stolthet i familjens ägo, gick oväntat på pumpen häromdagen, där representanter ur ägarfamiljen Porsche/Piëch höll rådslag om vidare investeringar och ett totalt övertagande av Volkswagen. Då röstade man nämligen emot att – åtminstone i dagsläget – fortsätta öka sitt engagemang i VW.
Orsaken angavs enligt tyska veckotidningen Focus till att risken var för hög för lilla Porsche.
Ett annat argument som inte framfördes i offentligheten lär vara att opinionen har vänt, både internt hos Volkswagen och bland den tyska allmänheten, mot familjen Porsche/Piëch som huvudägare till Tysklands största biltillverkare. Orsak: Ägarfamiljen har sina rötter i Österrike och har också sina holdingbolag registrerade där. Det skulle betyda att Volkswagen blev österrikiskt istället för tyskt.
Det väcker väl samma starka känslor i Tyskland som i Sverige om norska intressenter skulle köpa Volvo…