Min 997 Carrera S var såld och begraven. Av anledningar som jag för mitt liv inte kan minnas idag. Vi stod plötsligt billösa mitt i sommaren.
Jag var tvungen att köra ett par vändor skrot. Två gamla datorer och ett par väl invurpade skinnställ och motorcykelhjälmar skulle dumpas i Vanadisbergets återvinningscentral. Därtill skulle vi göra en semestertripp till Västkusten och en till Ångermanland. Under vilka resor min tjej även hoppades göra några fina antikfynd. Jag-måste-ha-en-bil.
Det var tretton månader sedan nu och jag minns fortfarande ivern med vilken jag kastade mig ut på Blocket och efter två dagars intensivt letande fann något jag kallade ”ett säkert kort”. En kanonbil för ändamålet. Min tredje 3-serie. En nästan ny 318i Touring. En snål, praktisk, svart skönhet som inte minst erbjöd en chockerande kontrast till 911:an. Spännande.
Den gjorde allt som kunde förväntas av den. Ändå drev den mig till slut till vansinne. Inte för att det var något fel på den. Utan för att jag aldrig lyckades förena mig själv med dess lågmälda korrekthet. Vi var inte gjorda för varandra, jag och den lilla familjekombin med snålställd tvålitersfyra.
Nu har den vandrat vidare till en ung barnfamilj och har förhoppningsvis hittat ett perfekt hem och en mycket passande uppgift. Att med låga driftkostnader, mycket god aktiv och passiv säkerhet och stram tysk komfort tillgodose den nyblivna familjens transportbehov.
Så vad blir det av mig då? Sommaren i år spenderades på en Nishiki Criterium. Ett redskap konstruerat lika mycket för förbättrad benstyrka som för att krossa testiklar. Tortyr. Efter 60–70 mil på racercykel under juli och augusti börjar jag nu äntligen bli redo för en ny bil.
Eller? Precis som vanligt är processen spretig. Trots att jag är ganska logiskt lagd och alltid börjar i problemänden snarare än i molnet av bilar jag är sugen på.
Alltså, vad har jag för behov? Den måste inte vara snabb, men den måste vara kul. Den måste inte vara vacker, men den måste vara spännande att titta på. Den måste säga något! Den måste inte vara dyr, med den måste inte heller vara billig. Helst ska den fungera på vintern, men inte heller detta är ett direkt krav. Luddigt alltså.
Har länge varit sugen på en lätt misshandlad Landrover Defender 90 eller möjligen en Lada Niva som skulle kunna täcka året runt-behovet med en god dos militärisk reklambyrå-touch. Jag älskar som bekant superbilar. Det enda som dessa två har gemensamt med superbilar är deras usla driftsäkerhet och deras bänglighet i trånga utrymmen. Vilket direkt förs upp på listan över positiva egenskaper. Bägge är dessutom både korta och stryktåliga. Fungerar således toppen innanför tullarna i Stockholm där folk för länge sedan har slutat bry sig vem de backar in i eller slänger upp dörren i sidan på.
Men det är klart. Vackra är de inte. Det skulle vara trevligt med en vacker bil. En bil som luktar fränt av motorolja och Gauloises-cigaretter när man sjunker ner bakom ratten. En bil som med sin blotta uppenbarelse fångar gamla och unga, bilnördar och bilhatare. Som varje gång den parkeras har en historia att berätta om dimhöljda specialsträckor i Monte Carlorallyt. Där den rattas till seger 1971 av Ove ”Påven” Andersson. Och till en andra plats 1972, då med FIA-chefen och ex-Scuderia Ferrari-stallchefen Jean Todt som kartis.
Tyvärr finns inga Renault Alpine A110 till salu i Sverige men den starka kronan och den extremt gynnsamma eurokursen gör ansträngningen att höja blicken mot kontinenten extremt lockande.
Härom veckan spenderade jag ett par dagar i nya Mercedes-Benz SL 500. Större och lyxigare än någonsin. Två ton ren och skär vulgaritet. Tankarna vandrade till den i mina ögon sista snygga SL:en. Kompressormatade SL 55 AMG (R230). Ett ultraläckert Affalterbach-monster utstyrd i delikata turbinfälgar och med ett våldsamt åskmuller från den uppgraderade alu-V8:an på 476 eller 500 hästar. En vältränad lårmuskel som trots överladdning och mäktigt motormuller aldrig känns pinsam.
I mixen finns såklart även ett gäng Porschar. Dagar när jag känner mig extra skör ligger 356 högst på listan. För dess historiska betydelse, dess rena enkla design samt delikat spartanska interiör.
Efter några mil i svenska Porschechefens Carrera från -85 fick jag 80-talsfeber. Stående pedaler, traktormässig gång, ultrakort hjulbas, mikroskopisk kupé … Love it! Det är emellertid först i turboversionen, som jag drömmer mig kallsvettig om på nätterna, som dess karaktär blommar ut totalt. En balansgång på slak lina varje gång den körs.
Formel 1 upptar en stor del av min vakna tid och självklart finns tanken på att kunna hänga upp mitt eget bilägande på den tvättlinan. I takt med att Lotus och Caterham blivit alltmer synliga i F1 har suget efter en hårdkokt Seven vuxit exponentiellt. Eller en lätt vässad Exige S.
Slutligen kan jag inte förneka att jag har en långvarig och extremt ohälsosam flört med 360 Challenge Stradale. En tvättäkta italiensk bråkstake. Högljudd, opolerad, rejsig! Tyvärr skrumpnar min plånbok till ett russin så fort jag börjar orera om den här italienska delikatessen. Men jag SKA HA EN FERRARI INNAN JAG DÖR! Så det så.
Inser att det är en brokig skara. Prisspannet sträcker sig mellan tio tusen och 1 miljon kronor och tro mig, jag lessnar ofta på min egen obeslutsamhet. Dåliga dagar sammanfattar jag ibland mitt bilsökande med: ”Vad som helst bara inte en 3-serie till!” Fast det är klart. En minutiöst välvårdad M3, en E30 Sport Evolution vore inte helt fel. Ahh!
Rouletten spinner vidare. Var den stannar förblir en gåta.
• Denna text är från Vagnparken, auto motor & sport nr 19-2012, när Huldt funderade som mest. Nu har han, som sagt, gjort slag i saken och köpt en bil. I kommentarsfältet fanns möjlighet att gissa
Uppdatering 20/12: Nu är det officiellt: Huldt har blivit med Jeep! Han har köpt en Wrangler från 2006. Mer får du veta i filmen ovan och i ett kommande nummer av auto motor & sport.