7 fantastiska och bortglömda bilar från Sovjetunionen

Sovjet byggde en del bilmodeller som verkligen inte skulle kunna byggas idag – bland annat en lyxbil som väger 3,6 ton, en jeep som fixar 72 oktan och en hemlig V8-modell för KGB.

Även om vi kanske inte sett särskilt många ryskbyggda bilar här i Sverige är landet i öst en enormt stor bilproducent. Lada har sålts i Sverige i flera omgångar, och modellen som många känner igen heter Niva. Men det finns betydligt fler märken och modeller som utvecklats i Ryssland som förtjänar lite uppmärksamhet.

Under Sovjettiden var väntetiden för att få köpa en ny bil flera år och även om vanliga arbetare tålmodigt väntade på sin tur hade de oftast inte råd att köpa någon bil. Annat var det för partimedlemmarna.

Vi har tidigare skrivit om Ladas hemliga familjebuss och det premiärvisningen av en konkurrent till tyska Smart flera år före tyskarna. Här kommer ytterligare några exempel på sovjetisk bilbyggarkonst när den är som bäst (eller konstigast).

Foto: Ralf Christian Kunkel/Creative Commons/Wikimedia

Tre ton rysk pansarlyx

En bra bit ovanför arbetarnas rykande Trabanter fanns limousinerna från ZIL. Modell 114 byggdes mellan 1970 och 1978. Här kunde politikerpamparna njuta av rejält benutrymme – bilen mätte imponerande 6,2 meter på längden.

Underligt nog fanns limousinen med manuell växellåda, men de flesta exemplaren lär ha levererats med antingen två- eller trestegad automatlåda. V8-motorn på 7,0 liter och 300 hästkrafter hade en hel del att göra eftersom tjänstevikten låg på mastiga 3,1 ton.

Bara de högst uppsatta partimedlemmarna fick åka ZIL 114, men det fanns gott om alternativ även för mindre viktiga mellanchefer.

Sovjet snuvades på rekordet

Företaget ZIL hade ett av bilvärldens konstigaste modellprogram. Det bestod inte bara av superlyxiga limousiner för partipampar utan också av små cabrioletbilar, enorma lastbilar, brandbilar, bussar, sexhjuliga amfibiebilar... och sportbilar!

ZIL 112 S visades upp 1960 och kunde stoltsera med både diffbroms, skivbromsar och en tjänstevikt på 1.330 kilo. 0–100 gick på nio sekunder och toppfarten uppgavs till 260 km/h.

Men ännu häftigare var att en av bilarna byggdes om med sluten kaross och en "fena" på bakpartiet. Den döptes om till ZIL 112 RG och tanken var att den skulle sätta sovjetiskt hastighetsrekord. De två rekordförsöken 1962 stoppades dock på grund av dåligt väder och året efter lades satsningen ned.

140 hästar på 2,5 ton

Ett mönster bland nästan alla sovjetiska experimentbilar var att de var extremt tunga, men ändå hade klena motorer. Inget exempel är bättre än ZIS 112. Nästan sex meter lång, 2,5 ton tung – och med en motor på 140 hästkrafter...

Det blev inte särskilt mycket bättre när motoringenjören Vasili Rodionov utvecklade en rak, åttacylindrig 6,0-litersmotor på 182 hästkrafter. Motorn var så tung att köregenskaperna gick från dåliga till farliga.

Designen är ett kapitel för sig med rund grill med en strålkastare mitt på.

KGB fick en egen V8-version

Första bilen som fick namnet Volga hette egentligen GAZ M21 och var enligt tillverkaren perfekt anpassad för ryska vägar, med extra kraftig fjädring och hög markfrigång. Den här modellen var på tok för dyr för arbetarna, och prislappen var relativt svettig även för en mellanchef, som dessutom fick nöja sig med en fyrcylindrig motor på 70 hästkrafter.

Men inte KGB! Nej, agenterna fick 1962 en särskild version med namnet M23 som hade en 5,5-liters V8-motor på 160 hästkrafter. Tyvärr uppdaterades inte bromsarna alls, trots att bilen nu var så snabb att hastighetsmätaren som gick till 180 km/h inte räckte till.

Köregenskaperna var heller inget att skriva hem om, enligt KGB-agenterna. GAZ M23 hade en stålplatta i bagageutrymmet för att ge bättre drivgrepp. I servicemanualerna ignorerades M23-modellen helt för att inte information om bilen skulle hamna i fel händer.

Foto: Cimmerian praetor/Creative Commons/Wikimedia

Utvecklades i hemlighet

Det går naturligtvis inte att glömma bort Tatra 603 på listan över kluriga Östblocksbilar. Den var en riktig långkörare (byggdes 1956–1975) och byggde på ett annorlunda koncept: när en ny version lanserades, körde ägarna tillbaka till fabriken och fick bilen uppgraderad.

Tatra 603 utvecklades i hemlighet i dåvarande Tjeckoslovakien av ett gäng designers som inte gillade beslutet att Tatra enbart skulle bygga lastbilar. Ännu mer udda än designen är motorn: en luftkyld V8 på 2,5 liter monterad baktill.

Det finns tre "generationer" Tatra 603 men namnpolicyn är inte helt övertygande: modellerna hette T603-1, 2-603 och 2-603 II. Tatra 603 deltog i totalt 79 tävlingar och stod som vinnare flera gånger.

Foto: Albrecht Kister/Creative Commons/Wikimedia

72 oktan räcker

Glöm dagens suvar – det är en UAZ 469 du behöver! Den är terrängbilen har tjänstgjort inte bara hos militären utan också hos polisen, som amfibiebil och vid kärnvapenkatastrofer. Den har exporterats till 80 länder och tillverkas än idag.

Hela familjen kan följa med och "njuta" av 75-hästarsmotorn eftersom UAZ 469 är sjusitsig. Se bara till att köpa militärversionen där markfrigången höjdes från 22 till 30 centimeter.

Motorn kan förresten köras på oktantal så låga som 72, även om den föredrar 76 oktan...

Foto:Pudelek/Creative Commons/Wikimedia

Längre än Maybach

Om du inte tycker ZIL 117 här ovan är tillräckligt maffig finns också ZIL 4104. Den gamla V8-motorn borrades upp till 7,7 liter och 315 hästkrafter. Limousinen var groteskt lång, 6,3 meter, och vägde in på 3,6 ton. Den viktige potentaten i baksätet kunde njuta av både luftkonditionering och kassettbandspelare.

Tillverkningen av ZIL 4104 skedde under strikt sekretess och alla inblandade i fabriken och serviceanläggningarna fick inte berätta om bilen för utomstående. Service sköttes av en specialdivision hos dåvarande KGB.

Jag älskar Sovjetbilar!
177
404
Håll dig uppdaterad med nyhetsbrevet!

Missa ingenting! Prenumerera på vårt nyhetsbrev.