Fantastisk navigator hade många rätt redan 1985

Att hitta rätt är en självklarhet i dagens bilar, antingen med hjälp av ett inbyggt navigationssystem, en separat navigator eller en app i mobilen. Men så har det förstås inte alltid varit.

Redan på 1950-talet fanns det idéer om ett system som kunde guida bilförarna på motorvägen. 1978 togs ett stort steg i form av lanseringen av det amerikanska gps-systemet – men det skulle främst användas av amerikanska militären, som störde ut signalen för alla som använde systemet privat. Det gick fortfarande att använda, men noggrannheten låg på omkring 100 meter. Den spärren togs bort först 2000.

Det hindrade inte en amerikansk entreprenör från att lansera ett navigationssystem för bilar redan 1985 – ungefär 15–20 år innan navigatorerna blev ”folkliga” här i Sverige. Det är Fast Company som skriver om den fantastiska historien om Etak, företaget som alltså hann före konkurrenterna med ett och ett halvt decennium.

Och det mest uppseendeväckande var att systemet över huvud taget inte använda satelliter eller gps-systemet.

Ett av de första problemen som ingenjörerna på Etak ställdes inför var att digitalisera kartorna och sedan lagra dem på ett sätt som fungerade bra i bilen. Trådlös internetuppkoppling låg fortfarande en bra bit in i framtiden och inte heller optiska skivor var aktuella.

Lösningen blev – kassettband! De var stöttåliga, men inte värmetåliga, och därför användes en särskild typ av plast som klarade 40 graders hetta. Kassettbanden kunde lagra 3,5 megabyte men bara kartorna över San Francisco-området krävde sex band. En elektronisk kompass monterades i bakrutan och hjulen fick särskilda sensorer för att systemet skulle hålla koll på hur bilen rörde sig.

Kartorna lagrades alltså på värmetåliga kassettband och i övrigt bestod systemet av en ”tjockskärm” (av typen CRT), processorer, sensorer• och kompasser. Det var egentligen inte den svåra biten – det svåra var mjukvaran, algoritmerna och de matematiska beräkningarna som måste göras för att bilföraren skulle hitta rätt.

Ett exempel är systemet som snabbar upp inmatningen av analoga kartor och rättar till felaktigheter automatiskt. Ett annat exempel rättar till bilens position på kartan, för att det inte ska se ut som att bilen kör några meter vid sidan om vägen.

En av detaljerna som Etak lämnade efter sig var möjligheten för kartan att röra sig, medan pilen i mitten, som markerade var bilen befann sig, alltid var fast. Det här är vi ju förstås vana vid idag, men på 1980-talet var det ingen självklarhet. Att kartan alltid skulle peka mot norr, och pilen skulle röra sig, gjorde kartan krånglig och inte särskilt säker att läsa av i hög fart.

Systemet hade alltså ingen hjälp av satelliter eller internet utan använde en kompass i bakrutan, två sensorer i två av hjulen (för att bestämma hastigheten och om bilen svänger) och inbyggda kartor på kassettband och ett gäng algoritmer. Det fanns också en säkerhetsfunktion som hindrade föraren från att mata in adresser när bilen var i rörelse.

Den här historien skulle kunna sluta med att Etak visserligen var långt före sin tid, men att det också var företagets nackdel: de fick inte snurr på försäljningen och tvingades ansöka om konkurs. Men så blev det inte alls. Systemet fungerade långt över förväntan, skriver Fast Company, och även om det inte blev någon rusning till affärerna för att köpa en navigator från Etak var det heller ingen försäljningsflopp.

”Det var svårt för folk att förstå att det fungerade. Det känns roligt att säga, men navigatorn var svår att sälja för folk hade inga förväntningar på att något sådant ens skulle finnas tillgängligt”, säger Stan Honey, ingenjören bakom Etak, till Fast Company.

Det häftigaste av allt är att ingenjörerna tvingades utveckla särskilda lösningar för navigeringen som används än idag, i både navigatorer och smarta mobiler. Etak köptes upp i olika omgångar och är idag en del av Tomtom som är en av navigationsgiganterna.

Därför krigar biltillverkarna om att köpa Nokias karttjänst