De sorgliga rester av en Porsche 911 som vi ser på bilden nedan väcker kanske inget större intresse. Men om vi säger att just det här exemplaret vann 24-timmars på Le Mans 1972? Helt plötsligt reser sig håret på armarna, eller hur?
Värdet på en veteranbil styrs förstås i hög grad av hur unik bilen är, vad den varit med om och vilka ägare den haft. ”Proveniens”, som man även brukar säga om antikviteter. Att vara en vinnare från Le Mans smäller väldigt högt och vi ska inte ens börja gissa på vad det kan innebära, rent ekonomiskt.
Den amerikanska ägaren till denna Porsche 911 2,5 S/T, byggd för racing av Porsche i november 1971, lyckades på något sätt fastställa identiteten när bilen auktionerades bort. Ytligt sett ett hopplöst renoveringsobjekt och några detaljer om auktionspriset har vi inte. Skulle den kunna räddas…
Just det här exemplaret beställdes av amerikanen Michael ”Mike” Keyser, som körde flera långlopp i USA under 1972 – bland annat i Daytona och Sebring. En av de som tävlade med bilen var Porsches fabriksförare Jürgen Barth och han tävlade även på Le Mans, tillsammans med Mike Keyser och Sylvain Garant.
Porsche 911 2,5 S/T byggdes på fabriken till kunder som skulle tävla i Grupp 3 och Grupp 4, exempelvis i Targia Florio eller på Le Mans. Priset 1971 var modiga 49.680 mark, vilket var 19.000 mark mer än en vanlig gatversion. Endast 24 bilar av den här 911-modellen byggdes och 1973 fick den en uppföljare i Porsche 911 Carrera 2,8 RSR (”RennSport Rennwagen”).
Totalvinnare 1972 blev Henri Pescarolo och Graham Hill i en Matra-Simca MS670, som körde 344 varv. Jürgen Barth och hans teamkamrater körde 285 varv och placerade sig på trettonde plats totalt, en bedrift i sammanhanget då man var körde förbi många andra – på pappret – snabbare sportvagnar. Bedriften räckte också för att bli vinnare i GTS-klassen.
Klassindelning på den tiden var givetvis inte densamma som idag. ”Fria” sportvagnar delades upp i två grupper, upp till 3,0 liter i motorvolym och 2,0 liter. GTS-klassen hade tre grupper: över 5,0 liter, under 5,0 liter och upp till 2,5 liter (där Porsche 911 2,5 S/T alltså tävlade).
Bilens vidare öden efter Le Mans-vinsten 1972 är inte beskrivna. Men någonstans längs vägen blev den ombyggd till 911 ”G” (1974–1989) för att se modernare ut. När den togs ur drift verkar 911:an stått stilla länge och sannolikt fungerat som lekplats för barn, som nogsamt hoppat sönder taket. Rosten hade också gått illa åt bilen och som vi kan se på bilderna var den långt ifrån komplett.
Den amerikanska ägaren valde att lämna över renoveringen till avdelningen ”Porsche Classic” i Zuffenhausen. Taket gick inte att rädda utan byttes ut, liksom en del karossdelar i bottenplattan. Dessutom upptäckte man att bilen krockats, vilket krävde ett riktningsjobb. De breddade skärmarna på originalbilen fick byggas upp på nytt, för hand.
När karossen var klar transporterades den in i fabriken och hängdes upp på bandet för att få exakt samma förzinkning och rostskydd som dagens moderna 911:or har. Därmed hade man grunden för ett perfekt lackjobb och ett långt liv. Bilen lackades i sin originalkulör, en gul lack med färgkoden 117.
Sedan 1951 – företaget grundades 1948 – har Porsche varit på Le Mans för att mäta sina krafter under 24 hårda timmar. Över 800 Porschebilar har deltagit i tävlingen, vilket resulterat i 103 klassvinster och 17 totalsegrar, senaste förra året. Därmed är Porsche den överlägset mest framgångsrika biltillverkaren på Le Mans. Vinnaren från Le Mans 1972 ska ställas ut på veteransbilsmässan Techno Classica i Essen, som arrangeras 6–10 april.
