Jeremy Clarkson är känd för sina starka åsikter, som inte sällan kan vara ganska kontroversiella. Och hur ofta har Clarkson erkänt att han haft fel? Inte många gånger, men här har vi undantaget.
Med sina historiska kunskaper anser Jeremy Clarkson att Ford GT borde ha en V8-motor, inte den turbomatade V6:a som härstammar från pickuperna. Men som vi ser i videoklippet nedan från The Grand Tour erkänner Clarkson att han haft fel.
Fords 3,5-liter Ecoboost Twin Turbo V6 är en fantastisk motor, upptäcker Clarkson, och inte bara för att den ger 656 hk (647 hp) ihop med 746 Nm. Motorn har ett ofiltrerat ljud och en påtagligt fysisk närvaro strax bakom huvudet på föraren. Clarkson kallar Ford GT för ”A mad Caterham”, vilket får betecknas som beröm.
Som alla vet är Ford GT en mittmotorbil med släktskap och gener i rakt nedstigande led från urfadern Ford GT40. Den legendariska sportvagnen sparkade Ferrari i rumpan och vann 24-timmars på Le Mans fyra år i rad på 60-talet. 50 år senare, 2016, kom Ford GT tillbaka till Le Mans och vann igen. Ford Chip Ganassi Team USA vann klassen LMGTE Pro, dessutom tog Ford-teamet 18:e platsen totalt. Det var på håret att man gjorde om bedriften i år, men hamnade strax bakom Aston Martin.
Den nya Ford GT föregicks av ”gamla” GT som tillverkades 2004–2006 i 4.037 exemplar. Varför heter då inte bilarna GT40 som urmodern från 60-talet? När Ford avslutade GT40-projektet gick också namnrättigheterna ut genom dörren. 1999 köptes varumärket av företaget Safir GT40 Spares Ltd i Cincinnati, USA, som handlar med reservdelar till de gamla sportvagnarna. Fords konceptbil från 2002 hette ”GT40” och Ford ville köpa tillbaka namnrättigheterna inför serieproduktionen 2004 men de två parterna kunde inte komma överens.
Därför skapades legenden Ford GT40
Varför var Ferrari och Ford sådana förbittrade fiender på 60-talets racingbanor? Vi vrider tillbaka klockan till början av 60-talet. Grundaren Enzo Ferrari hade hela sitt hjärta i racingen och försäljningen av gatbilarna gick knackigt, Ferrari var i akut behov av finansiellt stöd och sökte en partner med rejäl plånbok. Enzos idé var att sälja Ferraris personbilstillverkning och fortsätta med racingen i ett separat bolag.
I februari 1963 fick Fords europeiska huvudkontor ett brev där Ferrari berättade att företaget var till salu och man gärna såg Ford som den nya ägaren. Tre månader senare var ett avtal klart och Fords delegation anlände till Maranello för att skriva på papperna. Men ryktena om försäljningen hade lett till ett ramaskri i den italienska pressen och Enzo Ferrari vägrade skriva på. Istället vände man sig till Fiat för att få ekonomiskt stöd.
Ford dynamiska chef Henry Ford II (sonson till grundaren Henry Ford) blev topp tunnor rasande och såg Enzos agerande som en personlig förolämpning:
”Alright,” sa Henry Ford II, ”We’ll beat his ass. We’re going to race him.” (Översatt: Ok, vi ska piska skiten ur honom. Vi ska tävla mot honom).
Det ställe där Ferrari skulle förolämpas mest och bäst var förstås 24-timmarsloppet på Le Mans. Ferrari hade vunnit sitt första lopp på Le Mans redan 1949 och vann igen 1954, 1958, 1960, 1961, 1962 och 1963 – då tog man för övrigt de sex första platserna i prislistan.
I juli 1963 håller Fords företagsledning ett möte där planerna på en ny motorsportavdelning, ”Ford Advanced Vehicles”, skissas upp. ”Spioner” från Ford har varit på plats i Le Mans och sett hur Ferrari vunnit ännu en gång. Det står klar att man behöver en mycket speciell tävlingsbil med racetempo över 320 km/h och förmågan köras i de hastigheterna under 24 timmar. I praktiken lämnar Fords ledning över checkbokshäftet till raceavdelningen som själv får fylla i siffrorna – kosta vad det kosta vill, Ferraris rumpa skulle piskas!
Fords mål var att vinna Le Mans redan 1964 och i all hast utvecklades en bil i Storbritannien tillsammans med Lola och flera namnkunniga talanger från motorsporten. Men den helt nya Ford GT40 hade en mängd barnsjukdomar och bröt 24-timmarsloppet i Le Mans. Ferrari vann, ännu en gång.
Även om första försöket blev ett misslyckande ska man hålla i minne att Ford aldrig tidigare lyckats bygga en bilmodell som ens kunde klå Chevrolet Corvette på bana, givetvis inte heller de europeiska sportvagnarna.
Men Carroll Shelby lyckades, när han gifte ihop den brittiska AC Cobra med Fords smallblock-V8. Carroll Shelby, som själv vunnit Le Mans 1959 i en Aston Martin och även tävlat på Le Mans med sin Cobror, måste med i Fords team och han ”anställdes” på hösten 1964.
Carroll Shelby var inte svår att övertala. Han hade sedan flera år ett horn i sidan till Enzo Ferrari, eftersom han ansåg att den italienska patriarken var vårdslös med säkerheten – något som kostat flera förare livet. Enzo hade vid upprepade tillfällen försökt locka över Carroll som förare men alltid fått nobben av den envise amerikanen.
Författaren och journalisten A.J. Baime i boken ”Go Like Hell: Ford, Ferrari, and Their Battle for Speed and Glory at Le Mans”. Nästa år blir den filmatiserad och du kan läsa utdrag genom att klicka på bilden.
Ford skulle få sin hämnd, tack vare hjälpen från Carroll Shelby. Den vidareutvecklade Ford GT40 vann sin första seger 1966 och bara för att visa att det inte var någon tillfällighet kom teamet Shelby-American Inc tillbaka året därpå och vann då också.
Brittiska J.W. Automotive Engineering fortsatte att tävla med Ford GT40 och vann ytterligare två år, 1968 och 1969. Därefter tog den oslagbara Porsche 917 över och konkurrerade ut den vid det här laget föråldrade Ford GT40.
Den här spännande perioden i motorsporten har skildrats på ett fantastiskt sätt av författaren och journalisten A.J. Baime i boken ”Go Like Hell: Ford, Ferrari, and Their Battle for Speed and Glory at Le Mans”. Delar av boken Go Like Hell går för övrigt att läsa hos Google Books (klicka på länken) och på Google Play kan man även köpa ett digitalt exemplar.
