Det finns bilar vi stolt skryter om att vi älskar. Och så finns det bilar som vi kanske hellre ”flyger lite under radarn” med. Särskilt i bilnördkretsar.
Men nu är det dags att avslöja vilka skämsbilar redaktionen har. Det kan vara något som bilentusiaster snäser åt, eller något som helt enkelt uppfattas som pinsamt att åka runt i.
Feta superbilar och prestandamonster med ”tebricka” till fartvinge, som väsnas med sina enorma motorer, verkar inte vara något ams-redaktionen skäms för att åka runt i. Men det finns en del andra överraskningar på listan.
Skriv gärna om din skämsbil i kommentarsfältet!
Husbil – utan att bo i den
Jag åkte på en tre veckor lång husbilsresa genom Europa en gång för 18 år sedan. Det var både underbart och vidrigt. Underbart att ha huset med sig överallt; vidrigt att behöva ta reda på andras bajs när toaletten skulle tömmas – för det blev alltid min uppgift.
Med det sagt drömmer jag åter igen om att åka ut i Europa i en PFAD-fri HVO-tankad husbil. Laga sin egen sin lunch och slippa autobahn-toaletter. Men jag vill fortfarande bo på hotell. Sova i bilen är inget för mig. Jag vill bara resa bekvämt.
Jens Trulsson, testredaktör
Bubblan, gammal som ny
Nu finns det risk att jag begår redaktionellt självmord, men låt gå. Jag gillar ”Bubblan”. Alltså inte den klassiska, odödliga originalbubblan (jag gillar den också men det behöver man ju inte skämmas för). Jag menar den reinkarnerade bubblan från millennieskiftet.
Det är klart att den saknar sin urfaders närvaro och cred. Men kom igen – nya bubblan har ju, kanske inte allt, men mycket. Ett hjul i varje hörn, runda lysen fram och bak (!) och en karossform som en uppochnervänd chipsskål. Och jag älskar det!
Men det kan man ju inte säga högt utan att få allsköns påhopp och argument till att man tappad bakom en vagn. Men jag har ärligt talat svårt att inte le när jag ser en Bubbla, gammal som ny.
Patrik Lundin, digital redaktör
”Körkänsla som en radiobil”
Med risk för att tas för någon som är på rymmen från kyrkogårdsförvaltningen vill jag gärna skämmas i en eldriven mopedlastbil.
Kanske är det ett fordon för andra att göra sig lustig över men skrattet kan komma att fastna i halsen när det går upp för dem vilket optimalt cityfordon det egentligen är. Den är liten, enkel och oöm. Jag får enkelt plats på den trånga stormarknadsparkeringen utan att behöva bry mig om dörruppslag från andra bilar.
Det lilla flaket är perfekt när det behöver transporteras grus från sandtaget, några säckar cement från den lokala byggmarknaden eller skräp till återvinningsstationen. Eldriften ger körskänsla som en radiobil och topphastigheten på 45 km/h räcker mer än väl för att hänga med i trafikrytmen på de lokala 40-gatorna.
Anders Jansson, digital redaktör
”Noll sex-appeal”
Jag gillar alla typer av bilar – stora, små, gulliga, fula, snabba, långsamma, inkorrekta, elektriska, gamla och nya – och det skäms jag inte för det minsta.
Opel Astra är dock en bil som jag något oväntat gillar. Låt mig förklara. Den utmärker sig inte på något sätt. Över huvud taget. Totalt intetsägande anonymitet. Mellanmjölk i kvadrat. Men jag tycker den är riktigt trivsam och fin att köra. Jag vågar till och med säga att det är en bra bil. Sett till priset är den dessutom ett fynd jämfört med en ny Golf. Den har emellertid exakt noll i sex-appeal.
Men jag skäms fortfarande inte för att jag gillar den.
John Eriksson, testredaktör
”Världens onödigaste biltyp”
Pickuper är världens kanske onödigaste biltyp. De slösar så mycket energi när de mullrar fram med sina tomma flak. Och tomt är det – för annars skulle ju lasten där bak bara bli snodd?
Tänkte jag, fram till för några år sedan när vi testade Ram 1500 och de andra amerikanska V8-pickisarna.
Jag satte mig på flaket med nedfälld lastlucka (heter det så, undrar en pickupnybörjare?) och lyssnade på country i en otroligt maffig ljudanläggning och kom på att det är pickuplivsstilen jag vill ha, inte själva pickupen.
Jag vill kasta upp bråte från stugan på flaket, lasta upp en smutsig mountainbike efter ett tufft pass i skogen eller klämma in så mycket brädor som möjligt till snickeriprojektet.
När verkligheten kommer ikapp får jag erkänna att verktygslådan inte innehåller så mycket mer än en skruvmejsel, att jag inte har någon stuga och cykeln… ja, den kan jag ju cykla på istället för att lasta upp på en bil.
Politiskt korrekt är det verkligen inte, men känslan att köra pickup är verkligen något alldeles unikt.
Erik Söderholm, digital redaktionschef
Fattigmans Ferrari: ”Vad fasen tänkte jag?!”
Okej. Håll i er! Året var 1993 och jag var 16 år. Mopedfebern hade släppt och nu skulle något på fyra hjul inhandlas. Alla vänners hela gral var Peugeot 205 GTi och en polare slog till på en sådan. Han planterade den ganska omgående i en björk och köpte därefter en nästan exakt likadan igen.
Jag ville givetvis ha en Ferrari, alltså just bara en Ferrari. Modell var skit samma. Sedan insåg jag att ekonomi var en del av verkligheten. Men bilen skulle utstråla sport, ha en fräck kaross samt en iögonfallande färg. Men framför allt skulle den vara ekonomiskt försvarbar.
Lotten föll på … Nissan 100NX! Titta på den fräcka fronten, lika grillbefriad som familjens VW Passat vid denna tidpunkt. Och wow, targatak. Härligt på sommaren.
Mitt exemplar skulle givetvis vara gult (det var innan jag fick dille på gröna bilar) och det första tillbehöret skulle vara (nu börjar jag skämmas ordentligt) en uppsättning treekrade fälgar från Fondmetal. Jag har verkligen inte lyckats hitta något bildexempel på dessa men den på bilden här är snarlik Fondemetal-versionen.
I efterhand, vad fasen tänkte jag?! Treekerfälgar på en bil med bakre bromsskivor som är mindre än ett genomsnittligt kaffekoppsfat hade verkligen sett illa ut.
Prestanda, väghållning, billljud. Allt sådant var ointressant. Bilen skulle bara vara snygg. Och sportig. Nissan 100NX är inget av detta.
Joakim Dyredand, testredaktör
PS. Det blev ingen 100 NX. Jag körde istället familjens Volkswagen Passat samt Mazda MX-5 (på sommaren) innan jag vid 19 års ålder flyttade från Skövde till Stockholm för att bli motorjournalist. Och då köpte jag en atlantblå BMW 318i (E30) istället.