Nu är restomods hetare än supersportbilar

Blir 20-talet "restomoddens" årtionde? Medan biltillverkarna kämpar med hårdnande regler har de som förädlar gammalt fria tyglar – och de blir bara flera.
Annons

Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.


Ordet ”Restomod” har blivit allt vanligare att se i motorpressen. Ordet kommer från engelskans ”restoration” och ”modification. Innebörden säger sig själv – en äldre bil som renoverats och samtidigt modifierats. Resultatet är något som presterar ännu bättre än vad som först rullade ut från fabriken.

2020-talet kan bli årtiondet då restomods till slut slår igenom på riktigt. Det menar i alla fall motorjournalisten Matt Prior i en artikel på Autocar. Det ligger något i det.

Företag som erbjuder sig att restomodda äldre sportbilar har ploppat upp världen över i en rasande takt de senaste åren. I spetsen hittar vi Singer Vehicle Design i Kalifornien och deras närapå perfekt restomoddade Porsche 911:or. Nyligen anslöt sig dessutom svenska Cyan Racing till skaran med sin något mer moddade än restaurerade Volvo P1800 Cyan.

I en tid då alla nya bilar tycks ha gått på en sumobrottares diet i krocksäkerhetens namn är det helt klart många som saknar gårdagens design, för att inte tala om körkänsla. De som ägt en gammal bil kan dock intyga att det har sina klara nackdelar. Buller, skrammel och ständigt nya fel – och så blir man ändå omkörd av nyare vagnar.

Nu har en gammal luftkyld 911 som restomoddats av en annan nykomling, Gunther Werks, satt en varvtid runt Laguna Seca som är bara några tiondelar långsammare än superladdhybriden McLaren P1. Då är det dags att lägga märke till restomods, menar Matt Prior.

1:30.99 tar det för racingföraren Randy Pobst att varva den anrika banan i Kalifornien i Gunther Werks förädlade 993. 2015 grejade Pobst 1:30.71 bakom ratten på McLaren P1. Varvrekordet för en produktionsbil är endast runt tre sekunder snabbare – 2019 satte Pobst 1:27.62 med McLaren Senna.

Det är med andra ord väldigt snabbt. Men så ligger grundpriset för en Gunther Werks ”remaster” också på runt 4,5 miljon kronor plus donatorbil, noterar Matt Prior. En snabbkoll ger vid handen att en donatorbil kan kosta mellan 450.000 till två miljoner kronor. Inget för medelsvensson, men det är knappast dagens eller för den delen gårdagens superbilar heller – en McLaren P1 kostade i snitt 11 miljoner kronor ny 2013.

För den pengen förvandlar firman ens exemplar av den sista luftkylda generationen av Porsche 911, 993 (1993–1998), till något som ska föreställa vad sugmotorvärstingen GT3 hade kunnat blivit om Porsche aldrig hade bytt till vattenkylning. Under luckan i bak gömmer sig således en sugmotor på 4,0-liter och 441 hästar. Delvis tack vare att stora delar av karossen gjorts om i kolfiber ligger vikten endast på strax över 1.200 kg – trots avsevärt bredare skärmar.

Några moderna aktiva säkerhetssystem har den inte. Inte heller något restriktivt partikelfilter som stryper motorn men sänker utsläppen av skadliga partiklar, av specifikationen att döma. Ett tungt hybridsystem likt det i McLaren P1 då? Förstås inte det heller, för en restomod spelar inte efter samma regler som en nytillverkad bil. Det spar mycket vikt, något som annars är mycket svårt att trolla bort med teknik utan att påverka körkänslan för mycket.

”Restomodden gör mer med mindre”, skriver Matt Prior. Och där i ligger tjusningen med den: Det mesta är likt grundbilen simpelt och analogt snarare än komplicerat och elektroniskt. Det blir allt svårare att uppleva i en ny bil. Samtidigt har allt från chassi och bromsar till ljuddämpning och karossinpassning uppgraderats på restomodden så att åldern suddas ut.

Det enda som i de flesta fall inte riktigt går att modda till en modern produktionsbils nivå är krocksäkerheten. Men, bryr sig egentligen superbilsköparen så mycket om det? Det verkar inte så, baserat på dessa biltrimmarfirmors framfart.

Betyder det att de kommer beläggas med samma regler och restriktioner som nya bilar på sikt för att kväva denna växande marknad? Det går förstås inte att utesluta, men i någon utsträckning tror jag ändå att riktigt gamla, historiskt intressanta bilar alltid kommer omfattas av särskilda undantag. Ägarna kör trots allt sina klenoder för sällan och försiktigt för att det ska påverka varken trafiksäkerheten eller miljön i stort.

I Sverige har vi för övrigt fler restomodders än Cyan Racing. Ett givet exempel är Leif Tufvesson och hans firma Caresto som ligger ett stenkast från Koenigsegg i Ängelholm. Där var jag inte allt för länge sedan och provkörde en lite annorlunda restomod som andas framtidstänk. Den kommer ni kunna läsa om i ett kommande nummer av auto, motor & sport.

 
Annons
Annons
Rulla till toppen