Bland Rolls-köparna finns olika falanger. Den ena har vanligen tweed-täckning och häckar på golfbananor och andra solsäkra platser runt Rivieran. Den andra lever på natten och syns fladdra i ljuset av diskolampor i hippa metropoler. Ytterligare en annan art trivs i torra ökenområden eller på casinon. Basfödan är guld och olja.
Black Badge är Rolls-Royce nya alter ego, ett mörkare jag. I alla Rolls modeller hittar vi samma W12 på 6,6 liter. Det är en solid grund att stå på. Lägg därtill de mest utsökta materialval du kan finna i kombination med en komfort som du, om du inte kört Rolls, aldrig tidigare upplevt. Andra luftfjädringar kan ta en nummerlapp och ställa sig i kö. Eventuella invändningar emottages skriftligen.
Det som har hänt nu är att Rolls har tröttnat på att det stajlas och trimmas och att profiten landar i annan ficka. Utvecklingsavdelningen i Goodwood har gett Black Badge-versionerna av Ghost och Wraith fler inhemska hästar och mer maxvrid. Stramare fjädring, mer motstånd i styrning och snabbare gas- och växelrespons samt högre varv. Allt signerat RR.
”Det finns många exklusiva förädlingar på marknaden och vi är glada att kunna erbjuda detta inhouse nu”, säger Matt Butt, produktchef för Black Badge.
Utvändigt har den kända madamen i fronten, The Spirit of Ecstasy fått svart skrud. Även avgasrör, luftintag, listen på bagageluckan och delar av Parthenon-grillen är svartkromade. Mässing, guld och silver är klassiska material, men vem hade kunde tro att svarttonat krom skulle göra sig så naturligt?
I kupén är det samma välskräddade inre. En doft av läder, tjocka ullmattor, dunkuddar, ett tak med stjärnor och en instrumentpanel, eller Fascia som det heter på Rollsspråk, i ett nyframtaget kompositmaterial av 0,014 milimeter tunn aluminiumtråd och kolfiber som heter Technical Fibre.
Mer kolfiber hittar vi i de specialritade fälgarna, självklart 21-tummare. Hjulen och karossen har den klassiska Rolls-proportionen 2:1. Två delar kaross till en del hjul. Innan vi ger oss av på en jungfrutur låt oss snabbt gå igenom de prestandamässiga förbättringarna. Black Badge Ghost har 840 Nm och 612 hk. Det är 20 Nm och 42 hästar mer än i grundversionen. Den har blivit 0,1 sekunder snabbare från noll till hundra, från tidigare 4,9 sekunder till 4,8 sekunder.
Wraith som redan är märkets starkaste modell har 632 hästkrafter i grundutförande, i Black Badge-utförande har den samma antal hästkrafter men har fått 70 Nm extra. 800 Nm har blivit 870. 0–100 km avverkas nu på 4,5 sekunder istället för tidigare 4,6 sekunder.
Det har blivit hög tid att ge sig av, jag stänger dörren med ljudlös soft-close och drar rattväxeln till Drive och kör iväg. Än så länge känns allt precis som i vanliga Ghost. Det är tanken. När man använder mindre än 25 procent av motorns kraft ska man inte märka någon skillnad i vare sig gasrespons eller utväxling.
På väg till Schöneneich (villaförort till Berlin) där vårt första kaffestopp är planerat passerar vi Hotell Ritz-Carlton vid Potzdamer Platz där en guldfärgad Ghost med kjolpaket och takspoiler står parkerad. Det är en sann rysare signerad Mansory. 24 karat guld på en bil?! Det grusas i ögonen när jag tänker på hur många bilar de har förstört med sin styling.
Det återstår att se vem som är snabbast från rödljuset. Men någon Mansory-ägare syns tyvärr inte till. Lika bra det, låt mig återkomma till varför snart.
Vi rullar vidare och kommer äntligen ut på autobahn. Trafiken flyter på i 120 km/h men för denna bil räcker det inte ens som uppvärmning. Och eftersom Rolls envisas med att inte ha varvräknare kan man bara se hur mycket kraft som återstår i procent. Med BB-trimmningen växlar bilen 200–500 r/min senare beroende på växel jämfört med grundversionen.
Den gråvita hastighetsskylten för ”Freie Fahrt” visar sig på panelen och jag ser ingen anledning att vänta längre. Med bestämdhet trycker jag ner foten i botten. Inte hade jag kunnat ana att Ghost hade en sådan längtan efter att köra 240 km/h. Hastighetsmätaren närmar sig toppfart (250 km/h) och i kupén är det tyst som i ett tempel.
Jag och min tyska motorjournalistkollega mediterar oss fram. Men vi hade lika gärna kunnat svära i kyrkan. För fy bubblan vad mycket kraft det döljer sig under den här motorhuven. Körsträckan till nästa avfart avverkas snabbt och det blir dags för bilbyte.
Jag har sparat det bästa till sist, åtminstone det snabbaste till sist. Wraith är i sitt grundutförande den mest körinriktade och prestandamässiga modellen. Och i Black Badge har den blivit ännu råare. Här är skillnaden påtaglig med en gång.
I Black Badge Ghost känner man kraften från W12:an men i Black Badge Wraith hör man den också. Ljudet kommer mer från insidan än från utsidan. Det är alltså inte frågan om att man kommer väcka grannarna, möjligtvis sticka dem i ögonen. Det är en behaglig närvaro av W12-muller.
Motståndet i ratten har en större tröghet än i Ghost (och vanliga Wraith om inte minnet sviker mig) och fjädringen är åtstramad. Den adaptiva gaspedalen håller ständig uppmärksamhet på din högerfot, vid minsta vink ger den order till cylinder ett-två-tre-fyra-fem-sex-sju-åtta-nio-tio-elva-tolv att ladda upp.
Vid 80–100 procent gas varvar den ända upp till 6 000 r/min innan det är dags för en högre växel. Kraften portioneras ut med värdighet, men vid kickdown knycker det till. Downshift kommer snabbare än på vanliga Wraith och det är som att hela bilen tar ett djupt andetag.
Det påminner om när Usain Bolt tog världsrekordet i 100 meter sprint på 9,58 sekunder 2016, även det i Berlin. Starten är explosiv, sprinten kraftfull och massiv, det är trots allt 2 440 kg som ska flyttas framåt och den riktiga accelerationstoppen kommer strax innan målgång. 250 km/h och äntligen får jag se nålen i Power Reserve-mätaren nå noll.
Så vad får man betala för denna extra power? Drygt en halv miljon kronor.
Är det värt pengarna? Det är ingen tvekan om att man får en mer kraftfull bil. Men behövs det verkligen när grundmaterialet är så potent? Låt oss se nyktert på saken, det är fortfarande en W12 under huven, du kommer aldrig känna dig orkeslös bakom ratten i en Rolls-Royce.
Fjädringen i Wraith är märkbart hårdare, att använda ord som hård i samma mening som Rolls-Royce och fjädring är förstås hårt. Med det vill jag säga att det är just fluffigheten som är grejen med Rolls och med Black Badge försvinner lite av den fluffigheten. Det är som att gå och höra sin favoritkonsert och inse att violinisterna spelar på Stainer istället för Stradivarius. Vi pratar om gradskillnader.
Personligen hade jag lagt den halvmiljonen på följande ”måste ha”-tillval. Men så är jag lagd åt det klassiska hållet. ”Los clásicos nunca mueren” säger man på spanska, och det betyder att klassiker aldrig dör.
Mina topp sju bästa klassiker-tillval:
1. Ullmattor, 1 188 euro.
2. Stjärnhimmel, 12 125 euro. Det skapar en trevlig atmosfär i bilen och går inte att få hos något annat bilmärke (förutom i Opel Adam).
3. Canadel Panelling, det vill säga full träpanel på mittkonsol fram och bak samt dörrsidor, 19 125 euro.
4. Fascia i samma träslag 3 906 euro.
5. Utvändigt hade jag absolut satsat på tvåfärgad lack, Two-tone, 8 813 euro.
6. Coachline, 1 344 euro, en vertikal linje som är handmålad med ekorrhår.
7. Stitching, kontrastsömmar i lädersätena, 1 688 euro.
Totalt 48 189 euro, nästan en halv miljon well spent! Men sedan är ju inte alla som jag. Black Badge är som gjord för machomännen som längtat efter en Rolls med lite mer Vatos Locos under huven. Men se upp! Siktar ni en Mansorytrimmad Wraith i backspegeln bör ni hasta på, den har 740 hästar, uppnår maxvrid från 1 000 r/min, gör 0–100 km/h på 4,4 sekunder och toppar 300 km/h.
