Prov: Mini John Cooper Works GP – herren på täppan

Premium I sin tredje upplaga får värsting-minin äntligen motorkraften den förtjänar: hela 306 hästar. Ett perfekt recept för bankörning, men det finns en hake...

Prov: Mini John Cooper Works GP – herren på täppan
Stora, färggrant accentuerade luftintag. Mini JCW GP sticker inte under stol med vem som sitter i toppen av näringskedjan.

VAD ÄR NYTT? Trodde du att John Cooper Works var toppmodellen bland Minis Coopermodeller? Icke, längst upp i näringskedjan återfinns nämligen GP-versionen, en limiterad värsting som mest är tänkt för bankörning – även om den självklart går att köra på vanlig väg också.

GP är en hyllning till Minis framgångsrika tävlingshistoria, och här sparar man inte på krutet. Den fyrcylindriga turbomotorn trycker ur sig 306 hästar och 450 Nm, 0–100 km/h går på strax över fem sekunder och toppfarten anges till klart respektabla 265 km/h. Har man koll på Mini vet man dock att GP-modellen inte har Mini-palettens snabbaste acceleration. Den titeln innehas istället av Mini Clubman JCW.

På utsidan känner du igen GP-versionen på de större luftintagen i fronten, kolfibersköldarna vid hjulhusen och den aggressiva vingen med dubbla blad längst bak på taket. Apropå kolfiber: här har man inte använt sig av vanlig kolfiber utan istället tagit vara på produktionsresterna från BMW i3 och i8 som blandats med kolfiber och sedan pressats i form.

Förarmiljön med TFT-skärmarna känner vi igen, sportstolarna med mycket sidostöd likaså. Baksätet fattas däremot. Här sitter istället ett tvärstag som dock inte fyller någon funktion för vridstyvheten.

Ett riktigt skarpt öga noterar också att bilen är sänkt med tio millimeter jämfört med en vanlig JCW, och har bredare spårvidd. Det är på grund av det sistnämnda som (de coola och/eller absurda) sköldarna har monterats på karossen, och bilens "serienummer" är utskrivet på dem. Även 18-tumsfälgarna är nya och väger nio kilo mindre än de vanliga JCW-hjulen.

Längst bak sitter två centralt placerade utblås som mäter nio centimeter i diameter. Hela avgassystemet är i rostfritt stål och självklart utrustat med partikelfilter. Nej, oroa dig inte. Ljudbilden är trots partikelfiltren rå och kraftfull eftersom man helt enkelt har reducerat mängden ljuddämpande material. Det har även en glädjande effekt på vikten. GP-modellen väger nämligen in på förhållandevis låga 1 255 kg.

Till skillnad från sina civila märkessyskon driver Mini JCW GP inte på samtliga hjul utan förlitar sig på framhjulsdrivning. För att få ned kraften i asfalten har man bland annat finjusterat styrelektroniken samtidigt som hjulen har en mer aggressiv cambervinkel. En mekanisk diffspärr med maximalt 31 procent låsning och hårdare bussningar avrundar chassiingreppen.

Bakom skärmbreddarna i kolfiberförstärkt plast hittar vi nya 18-tumsfälgar som tillsammans väger nio kilo mindre än förut. Sportbromsar och sportdäck ingår såklart!

Men det tar såklart inte stopp där: den välbeprövade Aisin-automatlådan finns även i toppmodellen men har fått en reviderad karakteristik avsedd för optimal acceleration men även för knivskarpa och perfekt timade nedväxlingar på bana.

Kylningen har varit en hjärtefråga i utvecklingen, eftersom den lilla UKL1-plattformen inte erbjuder tillräckligt utrymme för ett optimalt kalluftflöde som krävs för den 306 hk starka motorn. Framför allt växellådan är ytterst utsatt på grund av de kompakta yttermåtten. Lösningen här är två nya kylare samt en större catchtank.

HUR ÄR DEN ATT KÖRA? Du märker det redan under uppvärmningen. Känslan i ratten är absolut suverän: servostödet är välavvägt, det känns genuint och homogent. Bättre än så här blir det sällan. Greppnivån är skyhög trots framhjulsdriften och kan nog endast toppas av den riktiga racevarianten. Bromsa sent, styr in hårt utan att hela bilen skjuter över framaxeln, stå på gasen tidigt och låt diffspärren göra sitt jobb. Hastigheten kommer nästan automatiskt.

Motorn är densamma som i andra JCW-modeller men har utrustats med bättre kylning och effektivare insug.

Lägg bilen i GP-mode och styr- och säkerhetssystemen släpper linan utan att du för den delen tappar kontrollen. Bilen girar in i kurvorna, men avstår från att ställa sig på tvären under lastväxel. Nykomlingen kör smartare än sina föregångare, är dynamisk utan att vara för krävande, och riktigt snabb.

Leendet bakom ratten kommer per automatik, så lättkörd och kompetent är bilen. Axelavståndet är befriande kort, Minin vänder på en femöring och leker gladeligen med framhjulens grepp.

Här på banan blir det ytterst påtagligt hur mycket styvare den är än sina syskon. Tvärstag finns i motorrummet och i golvet och även motorn har hårdare upphängningar. För precisionskörning på bana är det ju många gånger bättre än några fler hästkrafter.

Ett rostfritt avgassystem med dubbla utblås som mäter mäktiga nio centimeter!

NÖRDFAKTA. Mini gör en stor grej av att bilen har styvats upp rejält, men ibland är det dessvärre mer show än go. Det gigantiska tvärstaget som löper över hela kupéns bredd där det i vanliga fall finns ett baksäte har egentligen ingen som helst (uppstyvande) funktion utan fungerar istället som ett lastförskjutningsskydd. Häftigt (eller kanske urlöjligt?) är det oavsett och det bidrar till GP-modellens råbarkade uppsyn. 

BORDE JAG KÖPA EN? Klart du borde, men det är inte helt enkelt. Bilen är limiterad till 3 000 exemplar och kräver en ansökan. Det är alltså inte alls säkert att du ens kan köpa den oavsett hur mycket pengar du har (förutom på andrahandsmarknaden då).

Apropå pengar: Billigt blir kalaset inte. Priset för en Mini John Cooper Works GP börjar en bit norr om 450 000 kronor, alltså nästan 150 000 kronor mer än för den vanliga JCW-modellen.

En bra investering är det i alla fall.