Prov: Rolls-Royce Ghost – för den som kör själv

Premium V12 med dubbla turbo, 571 hästar under den långa huven samt fyrhjulsdrift och fyrhjulsstyrning. Rolls-Royce anstränger sig maximalt för att locka även självkörande kunder till den senaste generationen av sin instegsmodell Ghost.

Prov: Rolls-Royce Ghost – för den som kör själv
Med 5,55 meters längd är Ghost en stor bil, men den upplevs förvånansvärt kompakt.

Nya Ghost ser mycket mindre ut i verkligheten än vad den egentligen är. Sällan har en längd på 5,55 meter samt en bredd på nästan 2,15 meter (inklusive ytterbackspeglarna) känts mer … ja …kompakt och samtidigt graciös på något sätt.

Man får ge en eloge till designteamet som hörsammade kundönskningarna om att göra den nya modellen mindre prålig, även om slutresultatets intryck kan variera beroende på betraktaren.

De tjocka dörrarna som öppnas med elektriskt stöd har handtag som påminner om de på ett 50-talskylskåp. Den stora dörröppningen gör det enkelt och bekvämt att nå sin plats medan dörren stängs med hjälp av en knäpptyst elmotor. Knäpptyst blir det sedan även i kupén vars passagerare effektivt avskärmas från omvärlden tack vare mer än 100 kg ljudisolerande material samt akustiklager i rutorna.

Sittdynorna är ljuvliga och ger känslan av en mjuk och fluffig filt. Dynornas stöttade funktion är visserligen där, men kan trots allt inte förnimmas av någon del av kroppen. Tyngdlöst sittande på ett moln är det intryck som infinner sig efter en stund bakom ratten i nya Ghost.

Stolarnas inställningsmöjligheter är såklart nästan gränslösa och självfallet elektriska precis som den upprätt stående ratten. Bakom den syns klassiskt utformade men digitala instrument.

Baksätet i en Rolls är där man trivs bäst. Till skillnad från den främre infotainmentskärmen är de bakre berörings- och fingeravtryckskänsliga.

Kontakten med omvärlden hålls ju nu för tiden med mobilen och passagerarna i en Ghost kan glädjas åt bilens omfattande ljudisolering. Numera finns till och med Android Auto tillgängligt efter moderkoncernens riktningsväxling. 

Precis som man är van vid från de olika Rolls-Roycemodellerna är interiören överdådig så det förslår. Varje yta, panel, knapp och spak har formats eller draperats i de finaste material man kan tänka sig. För att skilja sig från konkurrenter som Bentley, BMW och Mercedes som på senare år har kommit allt närmare den sanslösa lyxen har man verkligen löpt linan ut med nykomlingen. 

Tänk centimetertjocka mattor, det finaste skinnet som finns, handpolerade metalldetaljer och till och med det magnifika innertaket från Phantom med oräkneliga integrerade LED-ljus som ska efterlikna en stjärnhimmel. I Ghost finns det dessutom en upplyst panel i instrumentpanelen som tänds när man startar motorn och som bidrar till den hemlighetsfulla stämningen.

Naturligtvis är Ghost utrustad med det absolut mesta man kan tänka sig i multimediaväg. Wifi-hotspot, en jättelik infotainmentskärm och navigationen projicerad i vindrutan är endast ett urval ur den evigt långa listan.

I baksätet hittar vi ett underhållningssystem med dubbla skärmar som ger passagerarna möjlighet att styra radion, ställa in resmål och mycket mer. Musikfantast? Vad sägs då om ett specialanpassat ljudsystem med 18 högtalare, 1 300 watt och magnesiumkeramiska högtalarkoner?

Typiskt Rolls-Royce: gigantiska dörrar, mjukt skinn av högsta kvalitet och växelväljaren på ratten. Nytt i Ghost är däremot öppenporiga träpaneler.

Jämfört med den utgående modellen har man höjt insatsen ordentligt när det kommer till utbudet av assistanssystem. Nykomlingen bjuder bland annat på autobroms, filhållningsassistans samt en adaptiv farthållare med ett halvautonomt körprogram.   

Startknappen väcker samtliga tolv cylindrar till liv och efter en kort gäspning är ljudnivån så pass låg att man måste titta på instrumenten för att se om motorn är igång.

En varvräknare letar man förgäves efter i Ghost men däremot finns det en visare för den återstående kraftreserven av de 571 hästarna. Rolls-Royce har för övrigt aldrig monterat varvräknare i sina bilar.

Den tunna växelväljaren på höger sida om ratten har endast tre lägen: D, R och P. Det finns dock en knapp med den något vilseledande beskrivningen Low, trots att inställningen är tänkt för de lite sportigare situationerna i livet. 

Funktionen är knappast nödvändig på flanérstråket, alltså där bilarna endast kör i snigelfart. Här och även på de smala vägarna som blir ännu mindre på grund av alla byggarbetsplatser är Ghost förvånansvärt smidig och lättkörd.

I värsta fall hjälper kameror fram och bak till att hålla koll på omgivningen. Det kan behövas många gånger för Ghost är en bjässe av rang och har trots sin fyrhjulsstyrning en vändcirkel på hela 13 meter! Vid stoppljusen märker man framför allt av en detalj: det profana blinkersljudet överröstar motorn med god marginal.

Smala, krokiga landsvägar är inget som helst problem för Ghost.

Vår färd på motorvägen mot Garmisch i södra Tyskland börjar med hastighetsbegränsning. I 95 km/h visar kraftreserven 95 procent. Lite senare när hastighetsbegränsningen får ge vika till förmån för frifartsskylten åker högerpedalen ned i den fluffiga lammullsmattan och Spirit of Ecstasy-figuren åker blixsnabbt ned i kylargrillen. 

Spirit of Ecstasy användes första gången 1911, och kallades i början "Spirit of Speed". Stundom har den också gått under smeknamnen Eleanor, Silver Lady eller Flying Lady.

När hastighetsmätaren efter en kort acceleration visar 200 km/h kan man äntligen höra motorn. Ett sensuellt trumpetande hörs från den klassiska V12:an på 6,75 liter, även om ljudisoleringen gör att det känns som om motorn är väldigt långt borta. Man kan även ana vindbruset utanför kabinen.

Först när head up-displayen visar 256 km/h avbryter Ghost sin framfart utan att kraftreserven för den delen visar noll. På frågan om hur mycket kraft som ruvar under den långa huven får vi det traditionella svaret "tillräckligt". Det har aldrig varit mer sant än idag.

Detsamma kan man påstå om storleken på bensintanken. Efter vår nästan blasfemiska accelerationsorgie står nålen nämligen fortfarande på 95 procent. Chassit känns lika avslappnat och obesvärat av gaspedalsvåldet.

Den tunga bilen ligger plant på asfalten och den adaptiva styrningen har mycket mindre servostöd i motorvägsfarter än i stadstrafik vilket gör Ghost lekande lätt att ratta. Bromsprestandan är minst lika imponerande som framdrivningen. Även under fullbromsningar förblir bilen stoiskt lugn, som sig bör för en modell från anrika Rolls-Royce.

På landsvägar kan man köra den jättelika limousinen i förvånansvärt höga hastigheter, även om den kränger märkbart i kurvorna. Greppet är däremot enormt högt i alla lägen. Inte ens regn får Ghost att vika sig. Det är endast i riktigt trånga svängar den höga vikten på knappt 2,5 ton gör sig påmind och får bilen att godmodigt skjuta över framhjulen.

Tack vare fyrhjulsdriften är även dessa situationer en barnlek och som ett finurligt test börjar dagens skyfall övergå i snöblandat regn. En jobbig situation för de flesta bilar, men i vanlig ordning går den storvuxna britten som på räls (eller snarare som en flygande matta) även här.

Hemligheten bakom tricket är den proaktiva fjädringen som förlitar sig på data från den främre stereokameran för att undvika eller släta ut vägens ojämnheter utan att för den delen tumma på den fina (men knappast påträngande) återkopplingen från framhjulen. En Rolls har nog aldrig varit trevligare att ratta än nu.