Personligheten genomsyras av professionalism. Visst kan man bete sig som en huligan och provocera bilen till vild överstyrning, men GR Yaris känns kalibrerad för att vara effektiv snarare än för att vara en ligist. Bilen gillar de snabba spårvalen och har en naturlig tendens att vilja räta upp sig istället för att ligga på bredsladd.

Chefstestföraren beskriver i Toyotas presentation att fyrhjulsdriftssystemet har stark så kallad yaw-dampening, alltså att det reducerar bilens rotation runt sin egen axel, eller sladdbenägenheten. Det är ju en fördel att köra rakt fram. Han medger att det kräver större ansträngning vid kurvtagning, men att man har uppnått den bästa balansen mellan stabilitet och dynamik.

Detta är något man har gjort medvetet efter feedback från racerförare som varit med under utvecklingen. Jagar man vartider är kalibreringen positiv, men den är inte nödvändigtvis rolig, även om den som sagt går att övervinna när man provocerar bilen.

Baksätet går att sitta i men är trångt även för personer av mindre mellanformat. Undertecknad är 173 cm i strumplästen och snuddar huvudet i det aerodynamiskt låga taket, samt trycker knäna mot det främre ryggstödet. Kort transport men inte mer är okej.

På plaketten mellan framstolarna står det att bilen är utvecklad för världsmästarskapet i rally (WRC). Med knapparna framför kan man stänga av stopp/start, antisladdsystemet och aktivera automatisk mellangas vid nerväxling – en hjälpsam finess.

Det för oss tillbaka till det här med förväntningar, som kan vara en knepig grej. Undertecknad hade väntat sig och hoppats på att GR Yaris skulle vara en busbil som lockade till att köra på sladd runt varje gathörn. Men det visar sig att det är inte den typen av bil som Toyota har byggt.

På allmänna vägar finns det nämligen ett problem: GR Yaris är alldeles för bra. Trots friktionsdäck måste man ta i ganska mycket på torr asfalt innan bilen börjar leva, tappa grepp och vifta på rumpan. Det är absolut inte omöjligt, men det ligger inte alls så nära till hands som man kan önska. Man får välja sina tillfällen väl.

Knixiga motorvägspåfarter blir snabbt en favorit, samt rondeller som tillåter både hög hastighet och en del sväng. Men ofta infinner sig istället en frustration över att det inte går att sladda. Många gånger visar det sig att man inte kör fort nog, att kurvan inte är tillräckligt utmanande, eller att det helt enkelt inte går av hänsyn till andra trafikanter. Bilens stabilitet upplevs här mest som en nackdel.

Fotografens kameraväska är av mindre modell. Bagageutrymmet är väldigt litet, det sväljer bara 174 liter. Fast det räcker ju till det nödvändigaste, som raceroverall, skor och hjälm. Baksätet går att fälla med 60/40-fördelning vid behov.

Styrningen är också en besvikelse. Den är visserligen ganska direkt med bra vägkänsla, men den är tung och stadig, inte alls så lätt, levande och snackig i händerna som man önskar av en liten busbil. Den bidrar även till Yarisens väldigt planterade och stabila intryck på vägen, men alltså inte på ett underhållande sätt.

Eftersom gränsen för bilens förmåga på vanliga vägar ligger så högt, gör det tyvärr att en hel del av charmen och nöjet försvinner. En majoritet av tiden återstår istället en liten, opraktisk och obekväm bil med resurser som alltför sällan går att utnyttja – om man inte har en rallycrossbana till sitt förfogande på tomten eller ska använda den i huvudsak som trackdaybil.

Yarisen är förmodligen enastående på snö, men jag väljer hellre en bil som jag har roligare i en större del av tiden, till exempel en Mazda MX-5 eller en busig Mini Cooper.